alt. titel: Möte med Rama

Rendezvous with RamaFör ett tag sedan var filmspanatemat Science Fiction och jag fick än en gång anledning att fundera över hur mångfacetterad genren är, hur många kategorier som faktiskt går att göra. Science Fiction eller Science Fantasy? Hard Science Fiction eller Soft Science Fiction? Naturvetenskapliga (gärna astrofysiska sådana förstås) förutsättningar dragna till sin spets eller ett huvudsakligt fokus på plot och karaktärer i ett mer eller mindre trovärdigt futuristiskt ramverk? Dune är till exempel en sådan där bok som vinglar lite fram och tillbaka. Science Fiction eller Fantasy? Fantasy eller Science Fiction?

Något sådant vinglande ligger då inte för Mr. Arthur C. Clarke, innehavare av brittiska imperieorden och medlem av det anrika Royal Astronomical Society (grundat 1820, thank you very much). Här är det stenhård science fiction som gäller, through and through, i alla fall om man ska se till boken för dagen: Rendezvous With Rama.

År 2131 upptäcks vad man först tror är en meteor. Raskt kallar man in ett gäng oljeborrare som skickas upp för att spränga eländet innan det förintar jorden. Nähä? Ehhh, raskt börjar man bygga raketer för att evakuera mänskligheten innan jorden förinats. Nähä? Hmmm, raskt gör man ingenting eftersom det låter alldeles för osannolikt med levande robotar som kan förvandla sig till bilar…? Nähä?!

Hade något av det ovanstående hänt hade jag kanske blivit vänligare inställd till Rendezvous… Som det är nu inser man snabbt att Rama inte är en meteor utan någon form av rymdfarkost som det blir upp till kapten Bill Norton och hans besättning ombord på Endeavour att utforska.

Det de upptäcker inuti Rama övergår det mesta som människan hittills stött på – en hel värld på insidan av vad som kanske kan vara någon form av ark. Men också kanske inte. Flera gånger finns anledning för de förbluffade astronauterna att fråga sig vilka som egentligen byggde Rama och vad det ultimata syftet med farkosten egentligen är.

And that’s for us to wonder and for Mr. Clarke to never ever tell us… Jag kan förstå Clarkes syfte med sin berättelse. Han vill främst förmedla en känsla av vördnad och respekt inför livets och universums majestät och mysterier. Han vill också se till att läsaren inte hyser några som helst tveksamheter om han håller sig till etablerade fysikaliska fakta eller inte. Resultatet blir riktigt, riktigt…tråkigt.

Jag börjar ana att det här med hard science fiction inte är min grej. Jag kunde inte bry mig mindre om alla utläggningar om centrifugal- och centripetalkraft. Eller också är det något med själva framställningen som gör många böcker av den här typen så urbota trista, även om det inte är något som helst fel på själva språket.

För egentligen borde det ju vara ganska spännande när forskare och astronauter tillsammans undan för undan försöker komma underfund med Rama och dess förutsättningar. Varför är exempelvis den ena stranden till farkostens stora hav högre än den andra? Åtminstone Clarke är tyvärr alldeles för klinisk, mekanisk och rent beskrivande för att jag ska engagera mig i den typen av spörsmål.

Det jag främst tar med mig är att 2100-talets astronauter fortfarande tycks förvånansvärt klassiskt skolade. Det är många referenser till H.G. Wells, Carter och Tutankhamon, Schliemann och Troja samt Angkor Wat. Kanske det stora miraklet i denna värld inte är besökare från yttre rymden utan att jordens skolsystem lyckats lyfta sig ur den nuvarande PISA-, PIRSL- och TIMSS-graven?

star_full 2star_full 2

Annonser