Lost in TranslationJag måste erkänna att det ligger jäkligt nära till hands att skriva något putslustigt om att jag kände mig lika uttråkad av Lost in Translation som både Bill Murray och Scarlett Johansson ser ut att vara i samma film. Men det skulle vara lite väl orättvist, för riktigt uttråkad blev jag faktiskt inte.

Däremot är det nog bara att acceptera att det från Sophia Coppolas filmer till min upplevelse av dem finns en hel del som går förlorat i översättningen. Intresse och engagemang till exempel. Av de jag har sett hittills har ingen varit särskilt konstig, inte Jarmusch-obegriplig eller Anderson-konstruerad, men jag kan inte heller riktigt se någon poäng med dem. Vad är det egentligen Sophia vill med sina filmer? Berätta en historia som egentligen inte är en historia, visa upp ett skeende, ett utsnitt av livet som förvisso kan vara precis så poänglöst som jag upplever Lost in Translation?

Huvudkaraktärerna Bob och Charlotte är inte så mycket lost in translation som bara lost. Ingen av dem tycks särdeles nöjd med sin nuvarande situation och det har egentligen inget att göra med att de befinner sig i Tokyo där alla artiga japaner envisas med att konversera dem på japanska. De är lika främmande inför sin egen tillvaro som inför den japanska kulturen. Charlotte har en ett år gammal filosofi-examen men vet inte vad hon vill göra med sitt liv. Det två år gamla äktenskapet med hippa fotografen John verkar inte direkt glöda av passion, det heller.

Bob säger sig hellre vilja Skådespela men oavsett anledning (behov av pengar eller brist på andra jobb) befinner han sig i Tokyo för att ställa upp i en whiskey-reklam. Inte heller hans äktenskap innehåller särskilt mycket passion, men umgänget med barnen är ”mysigt”. Så även om de kanske på ytan inte är särskilt lika, är det mycket som förenar dem i sinnesstämning. De finner någon slags själarnas gemenskap och jag kan på ett sätt se något positivt med att Coppola inte prompt gör det till ett kärleks- eller sexuellt förhållande. Bob och Charlotte har ett utbyte med varandra, jag tror på Bill och Scarletts relation samt att den inte nödvändigtvis måste tydliggöras eller förklaras för oss tittare.

Det innebär dock inte att jag per automatik tycker att filmen är fascinerande, lockande eller utmanande. Den bara är. Å ena sidan visar Coppola upp Bill och Scarlett gemenskap, å den andra en för oss västerlänningar oerhört främmande kultur. Men bortsett från att det är Bill eller Scarlett som rör sig i Tokyo-vimlet, tittar på konstiga TV-program, besöker gigantiska arkadspelshallar, ser traditionella bröllopsföljen eller arrangerar blommor tycker jag inte att de bilderna på något sätt avviker från vad man skulle kunna förvänta sig att få se i ett ordinärt reseprogram.

Som vanligt kan jag inte låta bli att fundera på om det hade varit skillnad att se filmen när den hade premiär 2003. Bill Murray hade då förvisso hunnit vara med i ett par Wes Anderson-filmer men var nog för den stora massan fortfarande ”den där rolige” från Ghostbusters och Groundhog Day. För Scarlett Johansson blev Lost in Translation mer eller mindre genombrottet som ”vuxen” skådis och någon att räkna med. Kanske hade jag blivit mer överrumplad och därmed övertygad? Nu visste jag på det stora hela vad Lost in Translation gick ut på, plus att jag var fullt medveten om att många räknar den som ”best movie ever”.

Icke så för min del, sannolikt inte ens en kandidat för tio-i-topp 2003. Än så länge är fortfarande The Virgin Suicides den minst dåliga Coppola-film jag har sett, men jag noterar att jag fann också den distanserad. Även om jag inte tycker att Lost in Translation kan karaktäriseras som ”ouppnåelig” är det kanske ändå talande att min favoritscen var den där Bill väntar på Scarlett på sjukhuset. Men inte för Bill eller Scarlett, utan för de två kvinnorna som förgäves försöker att inte skratta ihjäl sig åt Bills försök att kommunicera med sin bänkgranne. De var det mest spontana i hela filmen.

star_full 2star_full 2

Annonser