Whitney Houston: I Wanna Dance with Somebody (2022)

alt. titel: I Wanna Dance: The Whitney Houston Movie, I Wanna Dance with Somebody

Som 70-talist är det i princip omöjligt att kokettera med att inte veta vem Whitney Houston var. Att försöka påstå det är som att medge att man levde under en sten mellan åtminstone mitten av 80-talet och slutet av 90-talet – sångerskan var helt enkelt omöjlig att undgå. Obegripligt framgångsrika hitlåtar, musikvideos och ett filmframträdande med dåtidens störste hunk Kevin Costner – The Bodyguard.

Elvis (2022)

The showman and the snowman. Showmannen och snömannen. Två benämningar som egentligen kanske inte leder tankarna i rätt riktning. ”Snömannen” låter som något betydligt mer drogrelaterat, även om den här historien ska komma fram till det också. Men ”snö” betyder i det här fallet att ge publiken vad den vill ha, inte sällan genom att slå blå duster i ögonen på dem. Och nog skulle ”överste” Tom Parker lika gärna kunna betecknas som en showman, i ordets alla bemärkelser. Som en nedskalad 1900-talets P.T. Barnum sökte han ständigt nya sätt att ge publiken just vad den ville ha.

Rocketman (2019)

Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?

***

Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.

Blaze (2018)

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Papillon (2017)

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.