You are currently browsing the tag archive for the ‘Mia Farrow’ tag.

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Det var den spända relationen mellan nygifta paret Simon och Linnet Doyle samt Simons föredetta fästmö Jackie som en kväll exploderade och resulterade i att Simon blev skjuten i benet medan Linnet blev skjuten i huvudet. Men trots att Jackie förföljt Simon och Linnet hack i häl på deras smekmånad är hon den enda som har ett vattentätt alibi för mordet på sin rival. Det var nämligen hon som sköt Simon i benet och hade därefter blivit nersövd med en rejäl dosis morfin.

Så vem kommer Poirot att rikta misstankarna mot? I vanlig ordning saknas det knappast misstänkta på Karnaks begränsade däcksyta och de kommer alla snart att samlas i skeppets ståndsmässiga salong för att få veta sanningen. Hur osannolik den än kan te sig.

Death on the Nile.jpegSom vanligt när det gäller ensamblefilmer kommer det där lilla kvillret i magen när namn efter namn paraderar fram under förtexterna till Death on the Nile: Angela Lansbury, David Niven, Bette Davis, Peter Ustinov, Olivia Hussey, George Kennedy, Mia Farrow och Maggie Smith. Peter Ustinov är förstås den belgiske detektiven som i den här versionen inte bara har ett äggformat huvud utan en distinkt dito formad kropp, omsluten av en fläckfri vit linnekostym. Toppad med tropikhjälm.

Det var inte så länge sedan jag såg den fyra år yngre filmatiseringen av Agatha Christies Murder on the Orient Express. Men även om jag gav den ett gott betyg minns jag en främst en ganska allvarlig produktion, signerad Sidney Lumet. John Guillermins Death on the Nile har inga sådana pretentioner, även om den börjar nog så seriöst med hur den extremt flickaktiga Jackie får på båten när fästmannen Simon träffar hennes förmögna och vackra väninna Linnet.

Engelskt landsortsmys byts därefter snabbt mot Egyptens heta öknar och breda Nilflod där vi pö om pö introduceras till dramats huvudsakliga deltagare. Det är svårt att inte omedelbart fästa sig vid dels mor och dotter Otterbourne, spelade av Angela Lansbury och Olivia Hussey, dels den förmögna mrs. Van Schuyler och hennes kompanjon ms Bowers, spelade av Bette Davis och Maggie Smith.

Men här finns hela tiden ett lätt handlag som gör att vi i publiken är mer benägna att småskratta lite när den allvarlige Jim Ferguson presenterar sig som ”världsmedborgare” och meddelar att han aldrig tar ett steg utan Das Kapital. För att inte tala om när Angela Lansburys påstrukna författarinna i en spritosande viskning anförtror ”M. Porridge” att hon blivit bannlyst från de engelska lånebiblioteken eftersom hon berättar sanningen om förhållandet mellan män och kvinnor. Allt eftersom historien utvecklas visar det sig att den lättsamma atmosfären gömmer något av en stålnäve, vilken mer eller mindre mosar mer allvarliga ämnen som bindgalen hämndlystnad och potentiell hjärtesorg.

Det vore synd att påstå att någon av rollfigurerna är särdeles nyanserad, snarare är det så att mycket av filmens underhållning och driv bygger på att de ska vara stereotyper. Ms Bowers är en (numera) högst bekant bitsk Maggie Smith (däremot funderar jag en hel del över hennes distinkt androgyna uppenbarelse), Poirot blir lika uppbragd varje gång någon beskyller honom för att vara fransos, Olivia Husseys Rosalie är den väna oskulden personifierad medan Lansbury går all in med sin Cruella de Vil-inspirerade uppenbarelse.

Allt detta är dock stereotyper som passar utmärkt in i den ljuvliga miljö som filmen byggt upp med interiörer och oklanderlig kostymering (men så fick också Anthony Powell en Oscar för just det arbetet). Själva historien är hyfsat rappt berättad med en framställning som i mångt och mycket bygger på att visa verkliga eller hypotetiska händelser runtomkring de olika morden från flera olika personers synvinklar. Annars finns här kanske inte så mycket av visuell innovation men det gör mig faktiskt inte så mycket. Jag kan bara inte ogilla en film där en av rollfigurerna hänvisar till ”The Dresden Sachertorte-murders” medan en annan använder sig av uttryck som ”Piffle!”. Ibland är filmtittandet så enkelt. Och så underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Fler som lät sig underhållas av den belgiske detektiven och hans ressällskap var med-Filmspanarna Fredrik on Film och Carl hos Har du inte sett den?

Annonser

Som ung och kämpande skådis har Guy Woodhouse det sannerligen inte lätt. Förvisso utrustad med ung och söt (hemma)fru samt en överdådigt stor lägenhet som kanske ligger en smula över parets tajta budget, tvingas han slösa bort sin icke föraktliga talang på banal Yamaha-reklam.

Så vem kan klandra Guy för att vilja ta ett par genvägar här i livet? Egentligen? Det äldre grannparet Roman och Minnie som till en början verkar olidligt pladdriga och efterhängsna visar sig vara en guldgruva av kontakter och kunskap om den hänsynslösa showbiz-branschen i New York. Det är ju inte så att han måste sälja sin själ till djävulen för att ta sig fram här i livet. Right? Right?!

Läs hela inlägget här »

The Great GatsbyFilmspanarnaDet är klart att Daisy Fay blev fascinerad av den unge officeren som var så uppenbart förälskad i henne. Men att vänta på honom in i en osäker ungmöstatus medan han skrapade ihop tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig stod varken på hennes eller omgivningens agenda.

Därför är nu Daisy istället gift med Tom Buchanan och lever ett liv som på ytan kan tyckas höjden av lycka – ett mindre slott på Long Islands faschionabla East Egg samt tillräckligt med både pengar och härkomst för att kunna komma undan med kortklippt frisyr, ännu kortare klänningar, cigarettrökning och outtömliga mängder highballs.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser