Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Jag tror att det till viss del kan bero på temats urval (slumpmässigt som det nu var). Silver Bullet och Maximum Overdrive istället för Cujo eller The Shining. Men när jag rannsakar mig själv måste jag också erkänna att det är många manly men i exempelvis The Stand eller The Mist. För att inte tala om fängelseberättelserna The Shawshank Redemption och The Green Mile.

Jag tror emellertid att det här perspektivet flugit under åtminstone min radar av två anledningar. King skrev tidigt böcker som ändå innehöll kvinnliga protagonister, exempelvis Carrie, Firestarter och Cujo. Och i romanen The Stand är det inga större problem att, utöver alla manly men, uppfatta både Frannie Goldsmith och Nadine Cross som självständiga personer med agens. Den detaljen är emellertid tyvärr något som definitivt gått förlorat i överföringen från bok till film eller TV. Det är notoriskt svårt att hinna visa upp den psykologiska komplexitet som King ändå är kapabel till i sina böcker. Inte minst om huvudpoängen med filmen eller miniserien är att beskriva en händelseutveckling eller skapa en skräckfilm, snarare än ett eftertänksamt drama. Så i fallet genus förvandlas jag trots allt en King-apologet: jag är benägen att skylla adaptionerna, men inte författarskapet, för ett något enögt genusperspektiv.

Men psykologiska insikter är som sagt inte det enda som fått stryka på foten när det gäller steget från bok till film eller TV. På det hela taget är jag överraskad av hur få av Kings styrkor som författare som lyckats hänga sig kvar in i adaptionerna. I allt för många fall är produkterna i årets Halloweentema platta och rätt trista affärer. I sedvanlig ordning är det inte mycket till skräckfilmer jag har sett (det kanske ändå skulle vara dags för asiatisk skräck som Halloweentema?). Det jag däremot lyckats uppskatta på ett nytt sätt är det tidiga 90-talets kackiga datoranimerade effekter. När jag fått tänka lite på dem (VSB: The Langoliers) antar de nästan samma nostalgiska skimmer som 70- och 80-talseffekterna från Salem’s Lot och Silver Bullet. Men bara nästan.

Skådismässigt är det förstås svårt att överbrygga ett svagt manus, så det är kanske inte så förvånande att de mest minnesvärda rollprestationerna kommer från produktioner där manuset antingen höjer sig över King-mängden eller där rollen i sig är tydligt definierad. Det är liksom svårt att missa Piper Lauries Margaret White, Kathy Bates Annie Wilkes eller Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody. Lika lite som man missar Tim Currys Pennywise eller Michael Clarke Duncans John Coffey. Skådisar som istället fått bevisa sig genom upprepade framträdanden är exempelvis Thomas Jane (Dreamcatcher, The Mist och 1922) och Miguel Ferrer (The Night Flier och The Stand).

På hedersplats skulle jag dock vilja placera två personer som jag innan årets tema aldrig reflekterat särskilt mycket över, men som blivit skådisar jag blir glad av att se på rollistan: Frances Sternhagen (Misery, Golden Years och The Mist) samt Jeffery DeMunn (Storm of the Century, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist). Mig veterligt interagerar de dock aldrig med varandra i The Mist.

Betygsmässigt är det utan tvekan och föga förvånande Mr. Frank Darabont som går vinnande ur striden. Han ståtar med tre filmer i årets tema, vilket förvisso lika många som Mr. Mick Garris. Men då ställer vi alltså The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist mot minserien The Stand samt filmerna Desperation och Riding the Bullet. En annan vanligt förekommande TV-King-profil är Craig R. Baxley men han är mer ambivalent i sin kvalitet. Å ena sidan Rose Red, å den andra Storm of the Century (och så kanske Kingdom Hospital någonstans mittemellan). Storm of the Century ändå får sägas vara en av temats positiva överraskningar, tillsammans med filmer som Silver Bullet, Gerald’s Game och 1922 samt TV-serier som 11.22.63 och Mr. Mercedes. Plus att jag blev påmind om hur fruktansvärt bra både The Green Mile och The Mist är.

Sett till alla King-adaptioner eller TV-produktioner som jag sett (Halloweentema eller ej) sällar jag mig föga förvånande till mängden. Om du vill ha en riktigt bra Stephen King-film ska du satsa på Frank Darabont, Stanley Kubrick eller Rob Reiner. Skräckmässigt kan man då ändå välja mellan The Mist, The Shining eller Misery, annars är det ju icke-skräck-King för hela slanten (The Shawshank Redemption, The Green Mile och Stand By Me). Är du ute efter mer av ren underhållning skulle jag satsa en tia på Silver Bullet, Maximum Overdrive och…The Lawnmower Man. Allt enligt credot ”hellre en dålig film än en tråkig film”.

Tack för att ni hängt med under den här dryga månaden! På onsdag den 10 november återupptar bloggen sin vanliga, blandade stil medan jag funderar på vad jag kan gräva fram till nästa års Halloweentema.

1922 (2017)

Wilf James är på det hela taget ganska nöjd med sin lott här i livet. Han har 180 tunnland bra jordbruksmark i Hemingford Home, Nebraska (nudge, nudge). Samt en plikttrogen och hårt arbetande son som kommer att ta över familjegården när det är så dags. Kanske till och med skapa ett ännu större lantbruk eftersom Henry ivrigt uppvaktar grannflickan Shannon Cotterie, vars far Harl också är bonde (“She’s got huge…tracks o’ land!”).

Nöjd, om det inte vore för Arlette, Wilfs gnatiga fru. 100 av de där 180 tunnland råkar nämligen komma från Wilfs svärfar, vilken måste ha skrivit ett vattentätt testamente eftersom Arlette är juridiskt berättigad att sälja av marken om hon så vill. Arlette är less på lantlivet, hon vill sälja hela rasket, flytta till storstaden och öppna en klädbutik. Kanske hade det gått att hitta en väg ut för den fördömda lilla familjen om inte Arlette dessutom varit så bestämd med att Henry skulle följa med henne.

Wilf kan å sin sida lika lite tänka sig att skiljas från sin avkomma som han kan tänka sig att skiljas från marken han brukat i sitt anletes svett. Inget fruntimmer ska försöka ta ifrån honom det enda han värdesätter här i livet. Arlette ska komma att ångra dagen då hon försökte sätta sig upp mot sin lagvigde make och skaffa sig lite självständighet.

1922 är en av långnovellerna i samlingen Full Dark, No Stars från 2010 och jag vill minnas att jag var måttligt imponerad av just den. Lite för många övertydliga äckeleffekter är det jag främst minns. Så i det perspektivet måste jag erkänna att jag faktiskt blev positivt överraskad av australiensaren Zak Hilditch Netflix-produktion. Äckeleffekterna finns förvisso kvar och är tyvärr dessutom ofta lösta med hjälp av CGI.

Men i mina ögon lyckas Hilditch ändå lägga fokus på sådant som kan porträtteras utan effekter. Exempelvis förefaller alla filmens råttor vara icke-animerade real deals och deras närvaro funkar över förväntan. Själva historien framstod också tydligare i den här formen. En Kingsk version av klassiker som exempelvis Brott och straff men utan de filosofiska övertonerna. En rejäl portion Edgar Allan Poes ”The Tell-Tale Heart” (här skulle titeln istället kunna vara ”The Tell-Tale Rat”). Wilf är en man som, i samma sekund som han agerar för att rädda allt det han högaktar, påbörjar processen som i slutänden ska beröva honom allt det och lite till. Frihetens sötma förvandlas i princip omedelbart till skuldtyngd aska i munnen på både honom och sonen Henry.

Eventuellt är det till och med motiverat att ta i med storsläggan och påstå att King i Wilf James mejslat fram en mer balanserad man (som därmed blir mer både skrämmande och tragisk) jämfört med exempelvis Jack Torrence. Kanske dessutom en man belyst i ett modernare ljus? För det är inte svårt att i Wilf se en man som vägrar överge det han ser som sin manliga plikt för att tillfredsställa kvinnligt fåfänga drömmar, medan Arlette verkligen inte framställs som någon harpya.

Wilf rationaliserar sina handlingar med att det inom varje hederlig karl gömmer sig en intrigant främling som inte drar sig för att ta en genväg eller två. Han får sedan spendera resten av filmen med att försöka fly undan ansvaret för handlingarna som ingen annan än han själv utförde. Han är dessutom en man som påstår sig älska sin son rent och högt men som trots det inte drar sig för att pressa och manipulera Henry till att hjälpa honom att genomföra det gräsliga dådet. De bägge är oundvikligt sammanflätade av Naturen, både genom släktskap och den välsignade Marken, men det är också en förbindelse som blivit fördömd tack vare deras illdåd.

Än en gång har vi Thomas Jane i en King-huvudroll men Wilf James hyser som synes inte många likheter med vare sig The Mists David Dwyer eller Dreamcatchers Henry. Det är möjligt att Jane manar fram en lantis-karikatyr (om än lika orimligt väldeffad som allas vår Jobe Smith) med sin Wilf i hängselbyxor och ett uttal som får hans ”Yup” att låta som om han sväljer en klunk sirap. Men det var ärligt talat inget som störde min titt, antagligen eftersom jag inte känner till något annat än dessa filmiska stereotyper. Jag hade heller inga problem med det ganska polerade utseendet på fotot, utan tyckte snarare att 1922 kändes ganska påkostad vad gäller scenografi och miljöer.

Janes prestation och Hilditch omsorgsfulla berättande gör 1922 till en mycket respektabel King-adaption som nog skulle förtjäna att lyftas lite mer och oftare.

Förlaga: “1922” (Full Dark, No Stars (2010)
Cameo: –

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank RedemptionGreen Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

Fortsätt läsa ”The Mist (2007)”

Dreamcatcher (2003)

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Fortsätt läsa ”Dreamcatcher (2003)”

À bout de souffle (1960)

alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

Fortsätt läsa ”À bout de souffle (1960)”