Network (1976)

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Death on the Nile (1978)

alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Dog Day Afternoon (1975)

Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.

***

alt. titel: En satans eftermiddag

Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.

Serpico (1973)

I tisdags handlade det om brasiliansk poliskorruption, men poliskårer världen över är kanske inte så olika som man skulle kunna tro.

Frank Serpico ville aldrig vara något annat än polis i New York. Dagen när han examinerades från polisakademin (efter en tur till Korea) var den stoltaste i hans liv. Men den smutstiga polisvardagen tränger sig snabbt på den nyutbildade gröngölingen.

Murder on the Orient Express (1974)

SJ borde ta låta alla sina chefer se Murder on the Orient Express och sedan omsätta i praktiken: vita dukar i restaurangvagnen, riktiga fåtöljer i sittvagnen och liggvagnskonduktörer som pratar engelska, franska, tyska, italienska och svenska. För att inte tala om tåg som är så exklusiva att kungligheter åker i ”den vanliga kupén”. Punklighetsmässigt kan SJ dock luta sig tillbaka och ta det lugnt — Orientexpressen bör ju vara minst 12 timmar försenat när tåget i slutminuterna rullar igen.