alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

På något sätt tror jag att À bout… ska handla om frihet och liv. Friheten rör till en icke föraktlig del den sexuella revolutionen — Patricia uppskattar som sagt sitt oberoende och går ut med en fransk journalist trots att hon är lite intresserad av Michel. Lite knepigt känns det faktum att hon kanske är gravid, något hon tar upp med Michel i ett kort samtal, men som sedan överhuvudtaget inte nämns vidare. Filmen rör kort vid kopplingen mellan frihet och lycka, blir man automatiskt lycklig om man är fri? Michel fäller också en kommentar om att han hellre skulle välja intighet framför sorg och att det för honom bara finns två lägen: allt eller inget. Möjligen skulle man kunna se slutet i skenet av den trossatsen.

Allt är extremt franskt och extremt 60-tal. Jean Seberg som Patricia ser ut som en snyggare version av Mia Farrow i kort pojkklippning och säger sig hellre vilja heta Ingrid än Patricia. Jean-Paul Belmondo som Michel påminner också om någon annan skådis, jag kommer inte på vem och det driver mig till vansinne.* Framförallt Belmondo verkar ha cigaretterna fastsydda i mungipan, men även Seberg röker ganska friskt. Belmondo snofsar till sig i rutig tweedkeps med dito slips.

Jag kan ärligt säga att denna klassiska film inte gav mig någonting. Jag blev inte indragen i historien som sådan, inte heller i relationen mellan Michel och Patricia. Det kan möjligen hänga ihop med att filmkyssandet inte tycks ha nått några större höjder vid den här perioden. Jag fick inte ut några filosofiska livsvisdomar eller starka visuella intryck. Lite skäms jag för att erkänna det, men min starkaste reaktion var en fnissattack orsakad av att Patricia, när hon ropandes försöker sälja ”New York Herald Tribune” på Paris gator, låter precis som Peter Griffin när han försöker sälja sina tjänster som ”Butt scratcher? Butt scratcher!” Men vem vet, Seth McFarlane kanske är ett fan av Godard?

*Yes! Efter att par timmar kom det — Belmondo liknar i vissa vinklar Thomas Jane och därmed även Christopher Lambert. Peace of mind…