À bout de souffle (1960)

alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

På något sätt tror jag att À bout… ska handla om frihet och liv. Friheten rör till en icke föraktlig del den sexuella revolutionen — Patricia uppskattar som sagt sitt oberoende och går ut med en fransk journalist trots att hon är lite intresserad av Michel. Lite knepigt känns det faktum att hon kanske är gravid, något hon tar upp med Michel i ett kort samtal, men som sedan överhuvudtaget inte nämns vidare. Filmen rör kort vid kopplingen mellan frihet och lycka, blir man automatiskt lycklig om man är fri? Michel fäller också en kommentar om att han hellre skulle välja intighet framför sorg och att det för honom bara finns två lägen: allt eller inget. Möjligen skulle man kunna se slutet i skenet av den trossatsen.

Allt är extremt franskt och extremt 60-tal. Jean Seberg som Patricia ser ut som en snyggare version av Mia Farrow i kort pojkklippning och säger sig hellre vilja heta Ingrid än Patricia. Jean-Paul Belmondo som Michel påminner också om någon annan skådis, jag kommer inte på vem och det driver mig till vansinne.* Framförallt Belmondo verkar ha cigaretterna fastsydda i mungipan, men även Seberg röker ganska friskt. Belmondo snofsar till sig i rutig tweedkeps med dito slips.

Jag kan ärligt säga att denna klassiska film inte gav mig någonting. Jag blev inte indragen i historien som sådan, inte heller i relationen mellan Michel och Patricia. Det kan möjligen hänga ihop med att filmkyssandet inte tycks ha nått några större höjder vid den här perioden. Jag fick inte ut några filosofiska livsvisdomar eller starka visuella intryck. Lite skäms jag för att erkänna det, men min starkaste reaktion var en fnissattack orsakad av att Patricia, när hon ropandes försöker sälja ”New York Herald Tribune” på Paris gator, låter precis som Peter Griffin när han försöker sälja sina tjänster som ”Butt scratcher? Butt scratcher!” Men vem vet, Seth McFarlane kanske är ett fan av Godard?

*Yes! Efter att par timmar kom det — Belmondo liknar i vissa vinklar Thomas Jane och därmed även Christopher Lambert. Peace of mind…

13 reaktioner till “À bout de souffle (1960)”

  1. Skönt och höra att man inte är ensam om att inte uppskatta detta mästerverk enligt många. Den gav mig heller inte mycket och jag kommer knappt ihåg någonting från filmen nu några månader efter jag såg den. Det enda jag kom ihåg som jag gillade (och som gjorde att jag tyckte om den lite mer än dig) var det svartvita fotot och att den var så stereotypisk fransk. Det gillar jag 😛

  2. Har hört talas om den här men inte sett den själv. Särskilt intresserad blir jag ju inte heller efter din recension ;). Men det är alltid kul med tips på icke-amerikanska filmer. Sådana är jag alltid ute efter.

  3. Jag har inte heller sett den här men jag kan inte säga att jag blev så sugen nu heller, trots Belmondos likhet med Thomas Jane ;D

  4. @Martin: Ja, den kändes verkligen mycket fransk, det kan jag hålla med om. Jag tror det bara är att konstatera att nouvelle vague och jag inte är riktigt kompatibla.

    @BRC: Men vem vet, du kanske skulle älska Godard och Belmondo 😉 Nä, min tveksamhet inför filmen framgår väl rätt tydligt i texten.

    @Fiffi: Ge mig hellre Deep Blue Sea eller The Mist vilken dag som helst säger jag 😀

  5. Jag fattade inte heller den här filmen. Den var lite småmysig och fransk, och den var intressant att se ur ett filmhistoriskt perspektiv. Men det där med att den skulle vara en av världens bästa filmer …

  6. @Sara: Så skönt att jag inte är ensam! Tycks vara betydligt mindre kontroversiellt att inte fatta/gilla den här jämfört med De 400 slagen…

  7. gjordes det inte en nyinspelning av filmen med Gere i huvudrollen? Den har jag gjort misstaget att se. Ingen större risk att jag ser orginalet.

  8. @filmitch: Det var som fasen, hade ingen aaaning om detta. Jag kan mycket väl förstå att du håller dig så långt bort från originalet som det bara går 😀

  9. Ja, jag håller med, den här liksom de allra flesta nya vågen-filmer är… skräp höll jag nästan på att säga. Nu såg jag att jag faktiskt gav Till sista andetaget en trea. Dyker upp en recension så småningom.

    Det mest spännande för dig verkar ju har varit att identifiera Belmondos tvilling, haha, och det är inget bra betyg för en film. Men sånt där kan man ju bli tokig på. Skönt att du kom på det.

    Apropå Thomas Jane så såg The Punisher idag. Överraskande bra. Och han hade tränat en del inför filmen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: