You are currently browsing the tag archive for the ‘Nouvelle vague’ tag.

alt titel: Till sista andetaget

Handlingen i denna klassiska film är kort och koncis: Michel är en småskurk som gillar tjejer, för tillfället framförallt amerikanska Patricia. Han försöker förföra henne och övertala henne att följa med honom till Italien. Han behöver bara få tag på pengar först. Hon håller emot och gillar sitt oberoende. Häpp, det bör ta max tio minuter att berätta denna rafflande historia. Så vad gör Godard med de övriga 90? Inte mycket, enligt min mening. En hel del tid går åt till ett utforskande nonsenssamtal mellan Michel och Patricia i hennes säng och som sig bör med den typen av samtal är det inte av något särskilt intresse för andra än de direkt inblandade. Inledningsvis, när vi får följa med Michel i en stulen bil, för han en lång monolog med sig själv eller eventuellt mot kameran.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cleo från 5 till 7

Vi får följa den populära unga sångerskan Cléo Victoire mellan fem och halv sju under årets längsta dag. Det är ödestyngda timmar för den annars så sorglösa Cléo eftersom hon väntar på ett biopsiresultat och är övertygad om att detta betyder slutet. Tiden fördrivs med att vandra på Paris gator, shoppa chica hattar och diskutera både existentiella frågor och trivialiteter med vänner och arbetskamrater.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De 400 slagen

För att använda mig av Göran Palms dikt om havet:
Jag sitter framför De 400 slagen.
Där är den.
Där är De 400 slagen.
Jag tittar på den.
De 400 slagen. Jaha.
Det är som på Louvren.

Läs hela inlägget här »

I Le Doulos får publiken med en gång veta att medan ”doulos” är slang för hatt, kan ordet också betyda goltupp, alltså en tjallare. Det här är inte en film om hattar.

Fast det skulle kunna vara det, så ovant känns det att se alla manliga karaktärer ständig gå runt i hatt och trenchcoat. För att inte tala om rökningen — i det franska 60-talet röker alla som om cigaretterna vore gratis och snabbaste vägen till evigt liv. Alltnog, det är tjallarna som är i fokus i Le Doulos. Det blir snart tydligt att det går att förlåta det mesta inom kriminella kretsar, men aldrig en tjallare. Därför måste Maurice, trots en tidigare fängelsedom som nästan tog knäcken på honom, skjuta hälaren och vännen Gilbert. Medan han gömmer sig hos flickvännen Thérèse planerar han nästa kupp, men det går (förstås) inte som han har tänkt sig. Istället för att kunna spendera fyra timmar åt att i lugn och ro forcera ett kassaskåp har polisen blivit tipsad; Maurice och kompanjonen Rémy måste fly hals över huvud. Vem kan Maurice egentligen lita på?

Läs hela inlägget här »

En japansk man och en fransk kvinna spenderar det sista dryga dygnet innan hennes avresa från Hiroshima tillsammans. De har mötts av en slump och vet i princip inget om varandra, bortsett från att de uppenbarligen är perfekt avpassade kroppsligt och sexuellt, innan de hoppar i säng. När det rent köttsliga är tillfredsställt försöker de lära känna varandra lite bättre.

Ja, jag vet. Såsom varande filmentusiast borde jag sitta andlös av beundran inför denna klassiker som generellt anses vara en avgörande katalysator för den nya franska vågen. Men det går inte. Jag försöker desperat hitta något att fästa intresset vid och under några minuter tror jag att det ska gå vägen när den namnlösa kvinnans tragiska kärlekshistoria under andra världskriget återberättas i snabba ögonblicksbilder, men jag är snart tillbaka på ruta ett igen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg