You are currently browsing the tag archive for the ‘Manager’ tag.

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Utled på sitt eget kändisskap och på jakt efter en drink hamnar musikern Jackson Maine på dragbaren Bleu Bleu. Just den här kvällen uppträder nybörjaren Ally, utan vare sig drag eller singback, och Jackson blir golvad av den unga kvinnans röst. Och eftersom han är Jackson fucking Maine har han inga problem att få henne att hänga med tills dess att han kan släppa av henne vid hennes hus samtidigt som morgonrodnaden färgar horisonten.

Och eftersom han kvällen igenom dessutom har sagt snälla saker om hennes utseende, något som hon alltid känt har stått i vägen för en seriös musik-karriär, har han heller inga större problem att locka henne till att sluta sitt trista jobb och göra honom sällskap på scen. För hon sjunger givetvis inte bara som en sexigt hes gudinna, hon skriver också egna låtar som hon fram tills nu aldrig vågat framföra på egen hand.

Det dröjer inte särskilt länge innan Allys plats i Jacksons rampljus uppmärksammas av managern Rez Gavron (seriously… Did you mother hate you?) och hon börjar mejsla ut en helt egen karriär. Men hur djupt kommer Jackson sjunka utan sin livboj?

Jag har inte sett någon av de andra filmatiseringarna och har därför inte mycket att jämföra med när det kommer till denna senaste version av A Star is Born-historien. I just det här fallet skulle jag dock vilja ifrågasätta själva titeln eftersom jag upplever att filmen i betydligt högre grad handlar om Bradley Coopers Jackson än Ally. Hennes födelse realiseras remarkabelt smärtfritt medan hans karriärs dödsryckningar både är plågsamma och långdragna. Eller också handlar det bara om att jag känner mig mycket mer dragen till hans musik än hennes.

A Star is Born är dessutom Bradley Coopers regidebut och jag ser att han fått en del beröm för detta, tillsammans med hyllningar av både han och (Lady) Gagas prestationer. Prestationshyllingarna kan jag för all del instämma i, de två uppvisar en naturlig lättsamhet tillsammans. Men regiarbetet… Ju längre filmen löper, desto mer börjar jag fundera på det faktum om jag som tittare får ta del av något som helst nytt. Bildval och vinklar bjuder inte på många innovationer, istället får vi tårar i slow motion och en modern version av målaren Sir Edwin Landseers klassiska ”The Old Shepherd’s Chief Mourner”.

Även historien känns i många lägen alltför outtalad och dessutom splittrad. Jag tycker inte att filmen lyckas tvinna ihop sin kärlekshistoria vare sig missbrukarberättelsen eller framgångsdilemmat (och då har vi inte ens kommit fram till Jacksons tinnitus och röstproblem). Jackson anklagar Ally för att ha förlorat sin äkthet när succén är ett faktum men vi får aldrig veta vad hon tycker om saken. Hur känner hon inför flytten från akustiska scenframträdanden med Jackson till en Lady Gaga-persona designad av Rez Gavron (i’m sorry… Jag kan bara inte ta det namnet på allvar…)?

Hon är redan från början medveten om i alla fall hans problematiska förhållande till sprit, vilket dessutom eventuellt kan ha rötter i hennes relation till sin far (men det är aldrig något som följs upp utöver en lösryckt kommentar). Men hanteringen av det realiseras aldrig i mer än hennes förmaningar att han måste sluta dricka varje gång han åker dit. Och riktigt så lätt inbillar jag mig inte att det går att bli nykter alkoholist.

Utöver detta finns också det komplicerade förhållandet mellan Jackson och brodern Bobby, spelad av den oförliknelige Sam Elliott. Ska jag vara helt ärlig fattade jag inte ens att de skulle föreställa bröder innan en högeligen krystad och ansträngd scen där det förekom allehanda kryptiska anklagelser om vem som stal vems ”voice”.

Jag förstår mycket väl att A Star is Born ska vara en film om en kärlekssaga av sällan skådad lyskraft. Själv känner jag mest som om jag satt på ett fik och tvingades åse Bradley och Gaga grovhångla vid bordet intill. Hey guys, jag tvivlar inte på er relation men jag är inte särdeles intresserad av att bevittna den. Get a room you two, and take your movie with you…

I det här fallet upplevde jag att de närvarande filmspanarna landade i unge fär samma känsla för filmen men det är ju lätt att ta reda på. Bara att klicka på länkarna.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir

Annonser

På 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från bloggaren Jojjenito, vars recension av The Harder They Fall påminde mig om att jag faktiskt hade ytterligare en boxningsrulle i gömmorna.

***

alt. titel: Ringmärkt

Av alla slamkrypande kräk må ändå boxningsmanagern vara ett av de lägsta. Exemplaret för dagen heter Maish Rennick och företräder boxaren Luis ”Mountain” Rivera. Eller snarare ex-boxaren. Med 17 år i ringen under bältet och en sista våldsam match mot Cassius Clay blir Mountain förbjuden av förbundsläkaren att boxas mer. Maish tar inte emot nyheterna med någon större glädje, men det är knappast omtanke om Mountain som framförallt motiverar honom. Managern är givetvis skyldig Ma Greeny pengar och utan sin boxare finns det inte mycket inkomster att hoppas på.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Storstadsdjungel

De som hävdar att professionell idrott var renhårigare och mindre artificiell för femtio år sedan, utan doping, höghöjdsträning och en avsevärd kommersialisering bör slå sig ned framför boxningsfilmen The Harder They Fall. I sällskap med den före detta sportjournalisten Eddie Willis får man stifta bekantskap med det fullkomligt hänsynslösa spelet utanför boxningsringen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Played With Fire
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser