Omtitten: Kaguyahime no monogatari (2013)

KaguyaTexten publicerades för första gången på bloggen i april 2015.

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Det var en gång en prinsessa som var så skön att snart sagt alla ungkarlar i hela huvudstaden försökte vinna hennes hand. För att utmana friarna skickade hon iväg dem på omöjliga uppdrag. De skulle finna en kvist som bar ädelstenar istället för blomster, Buddhas stenskål, pälsen från en eldråtta, en drakes ädelsten och snäckan som göms i ett avlägset svalbo.

Det var en gång en prinsessa som drömde om ett avlägset paradis. Hon visste inte riktigt vad som fanns i detta paradis, bara att det fanns en annan i hennes närhet som varit där och allt sedan dess aldrig kunnat glömma det.

Tre till synes fullkomligt normala folksagor med förväntade teman om utmaningar, belöningar och längtan. Det som för min del blir problemet med Sagan… är att filmen försöker inkorporera alla tre i en händelseutveckling som jag inte riktigt får ihop. Inte minst eftersom de delar av filmen som binder ihop de tre sagotemana är realistiska rakt upp-och-ned-skildringar, först av uppväxten i skogsbrynet och sedan av en flicka som vantrivs med livet som en fin dam.

Hon är naturbarnet som tidigare obehindrat kunde springa barfota, jaga fasaner och skörda bambuskott. Nu måste hon helt plötsligt vänja sig vid att vara i det närmaste orörlig och istället vara utrustad med en massa av tjänare som ska lyda hennes minsta vink. Samt en månghövdad skara friare som vill gifta sig med henne trots att de inte alls känner varandra. Även i realismen alltså ett rätt välbekant tema i allt från ett oräkneligt antal Disney- och Pixarfilmer till klassiska filmer som Roman Holiday eller West Side Story.

Utifrån den här beskrivningen skulle man kanske kunna tro att Sagan… är en film som känns andlös och kanske till och med lite överfylld med händelser och teman. Tyvärr inte, måste jag säga. Jag hade välkomnat lite fart och fläkt för detta blev allt för långdraget och segt för min del. Sagan och realismen tar ut istället för att förstärka varandra – jag hade velat ha mer av antingen det ena eller det andra. Förtvivlat försökte jag klura ut ifall det hela skulle vara en listig analogi, där prinsessan skulle symbolisera Naturen eller Nationen eller något annat lika abstrakt begrepp, men filmen lyckades inte heller här leverera något bestående eller matnyttigt. Frusterande och förbiilande glimtar på sin höjd.

Utseendemässigt går det dock inte att ifrågasätta produktionen, det är en skir och uppfriskande tvådimensionell skildring. Tecknandet påminner mer om akvareller än den utpräglat datoriserade stil som man vant sig vid. I likhet med Isao Takahatas tidigare film Eldflugornas grav finns det en självklar naturlighet i både tygfall och mänskliga rörelsemönster.

Jag är den förste att applådera filmer som i olika aspekter skiljer sig från den väl upplöjda ”tecknad familje-films”fåran och det är trevligt att SF överhuvudtaget visar filmer av den här typen. I det valet gissar jag att det hade en viss betydelse att Sagan… kommer från välrennomerade Studio Ghibli.

Men bara för att filmer avviker från det välbekanta blir de inte per automatik njutningsfulla filmupplevelser. Jag är övertygad om att det finns en publik som kan uppskatta det långsamma tempot och något speciella berättandet i Sagan…, men den här gången tillhörde jag inte den.

star_full 2star_full 2

Omtitt 2020:
Jag ser ingen större anledning att revidera vare sig mina slutsatser om Kaguya eller filmens betyg — det här är både för spretigt och för långt (och då låg ändå Takahatas ursprungliga speltid på drygt tre timmar). Med en hel timme kvar börjar berättelsen kännas splittrad och därmed allt mindre engagerande. Att som en fullkomlig överraskning råsopa tittaren från vänster rmed månvinkeln (ok, för en japansk publik är det kanske inte lika överraskande) efter 90 minuter  gör inte filmen mer vital, utan bara mer förvirrande.

Med fler (faktiskt alla) Ghiblis filmer i ryggen kan jag dock se välbekanta teman som exempelvis relationerna föräldrar-barn samt man-hustru hos filmen (för att inte tala om natur-kultur), vilka jag förstås missade i första vändan. Utseendemässigt håller den fortfarande måttet, den skissartade stilen lyckas vara både skir och expressiv, och påminner inte så lite om Takahatas film innan Kaguya, Mina grannar Yamadas. Det känns inte helt osannolikt att den filmen var ett slags mästarprov inför Kaguya. Men, Minor Ghibli för min del trots allt.

Eftersom filmspanarna såg Kaguya tillsammans 2015 vet jag att det finns flera som skrivit om den, nämligen
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Jojjenito

4 reaktioner till “Omtitten: Kaguyahime no monogatari (2013)”

  1. Det blir spännande att se vad jag tycker om alla filmer du skrivit om när jag ser dessa i framtiden. Även om jag inte har så mycket att säga just nu är det iaf intressant och underhållande läsning

  2. Vad bra! Om inte annat är det ju sällan helt fel att veta på ett ungefär vad man kan förvänta sig eftersom filmerna är så pass olika

  3. Haha, en klassisk visning och jag ägnar en betydligt större del av min text om just själva visningen än filmen i sig, vilket nog säger en del om både visningen och filmen.

    ”De vanliga störningarna – i form av folk som kommer in i salongen efter 25 minuter (nähä, har filmen redan börjat?), folk som springer ut på toaletten (jag drack just tre liter cola, vadårå?), folk som letat i timmar efter det godis som låter absolut mest när man tuggar det (KRASCH, KRAASCH, KRAAASCH), eller en biodörr som plötsligt öppnas under 30 sekunder utan att nån kommer in – förekom förstås också men bleknade en del i jämförelse med hostmän, godiskastande kvinnor och mobilmarodörer.”

    LOL.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: