alt. titel: Mina grannar Yamadas, My Neighbours the Yamadas, My Neighbors the Yamadas

Familjen Yamada – mamma och pappa, farmor, storebror och lillasyster – är sannolikt som familjer är mest. Livet är en ständigt pågående resa på öppet hav där man kan stöta på både stormar och lugna vatten. Men håller man bara ihop som en familj samt tillämpar lika delar acceptans och förlåtelse brukar det mesta ordna upp sig.

Mina grannar Yamadas är Ghiblis första helt dataanimerade film, vilket kanske kan framstå som paradoxalt. Stilen är nämligen utpräglat enkel och skissartad, långt från Mononokes komplexitet (frågan är om inte Pixars kortfilm Bao från 2018 hämtat avsevärt med inspiration från Yamadas utseende). Ghiblis realism-regissör par preferance, Isao Takahata, ville förmedla känslan av en serie akvarellmålningar och det var tydligen lättare att göra på icke-traditionellt vis.

På ett sätt också en välfunnen metafor för ett av filmens teman – krocken mellan tradition och modernitet. Pappa Takashi har svårt att nå fram till den tonårige sonen Noburo som inte längre vill kasta boll och tycker att pappa bara tjatar om skolan och läxorna. Takashi skäms också över sin oförmåga att tillrättavisa kvarterets uppstudsiga motorburna ungdom och dagdrömmer om hur han i form av en mantelbeklädd superhjälte ger dem en läxa som de sent ska glömma.

Filmen har ingen direkt handling men är heller ingen slice-of-life som del andra av Ghiblis realistiska produktioner. Istället är den uppdelad i flera korta vinjetter som inte sällan har en humoristisk upplösning och gärna avslutas med en haiku, författad av 1600-talspoeten Matsuo Bashō. Förlagan är en manga där varje berättelse bygger på fyra lika stora seriepaneler. Vet man det går det ganska lätt att se just den progressionen i många av de små berättelserna.

Först sätter man scenen, exempelvis mamma Matsuko och farmor Shige i köket. Sedan utvecklar man berättelsen, i det här fallet att Matsuko föreslår att de ska köpa sushi till middag. Kommer inte på fråga, säger Shige, hon är fullkomligt kapabel att laga sushi till sin hungrande familj. Därefter kommer den komiska poängen, att Matsuko kallt räknat med Shiges reaktion på förslaget eftersom hon själv inte orkar laga mat (ett återkommande tema). I den fjärde och sista delen behöver dock Matsuko hantera konsekvenserna av sin (allt för) listiga plan när det visar sig att Shige fått feeling och istället försöker laga biff Stroganoff, något hon inte alls behärskar.

Mina grannar Yamadas är rar och harmlös men, tack vare sina ibland allvarliga teman, ändå ingen renodlad barnfilm. För min del blev det dock lite väl lite tuggmotstånd i associationsrikedomen, de rapsodiska berättelserna, den milda humorn och de enkla teckningarna. Samtidigt är det förstås roligt att få någon slags inblick i den japanska vardagen där pappa Takashis uppfattning om den perfekta frukosten är ett stekt ägg, misosoppa och ett ark sjögräs. To each his own, I guess…

Det är roligt att ha sett filmen, men jag är helt klart redo att gå vidare till produktioner med lite mer stuns i. Que sera sera.