alt. titel: När Marnie var där, Marnie – min hemmelige venninne, Marnie – min hemmelige veninde, When Marnie Was There

Anna kommer till paret Oiwa för att spendera sommaren i deras hus vid Hokkaido-öns nordöstra kust. Hon har svår astma och hennes fostermor Yorkio har skickat henne till sina släktingar eftersom hon vill att flickan ska få lite färg på kinderna. Hon är orolig över att Anna är så tyst och inbunden. Med tanke på att tösen är 12 år skulle det inte vara helt osannolikt att Annas tonårs-emo-fas bara börjat lite tidigare än många av hennes jämnåriga. Vi i publiken får dock tidigt bevis för att det handlar om något mer än ”bara” pubertetsångest.

Annas syn på världen som en magisk cirkel, vilken inbegriper nära nog varenda levande människa utom henne själv, plockar hon dock med sig till sommarvistelsen. Hon har därmed lika svårt att komma överens med byns ungar som med sina klasskompisar. Men hon finner sig fascinerad av huset som ligger vid marsklandet och den blonda flickan som hon ser i fönstret ibland. En natt träffar hon också Marnie och flickorna lovar att vara varandras mest välbevarande hemlighet. Men hur kommer det sig att när Anna träffar Marnie om nätterna är huset upplyst och fullt med folk men om hon besöker det om dagen synes det helt övergivet?

Av någon anledning har jag kopplat Ghiblis När Marnie var där till Hitchcock-filmen som kort och gott heter Marnie. Riktigt varför jag trodde att en film, vars affisch versalskriker att detta minsann är ett ”SUSPENSEFUL SEX MYSTERY”, skulle ha något som helst att göra med Ghiblis mestadels högeligen barntillåtna produkter kan jag dock inte förklara. Filmerna har förstås heller inget gemensamt.

Istället bygger När Marnie var där på ytterligare en anglosaxisk förlaga (och sällar sig därmed till Tales from Earthsea, Howl’s Moving Castle och Arrietty) vilket sannolikt kan förklara både miljön, berättelsen och Marnies uppenbarelse. Just marskland förknippar jag nämligen oerhört tydligt med den brittiska östkusten och det hela skulle lika gärna ha kunnat vara en klassiskt gotisk spökhistoria eller en av Wilkie Collins sensationsromaner. Marnie själv ser dessutom ut att ha klivit rakt ut från en victoriansk barnbok med sitt blonda hår och blå ögon. Hon ser definitivt inte särskilt japansk ut. Samtidigt är detta aldrig något som adresseras i filmen, det vill säga att hon skulle ha icke-japanskt påbrå, så jag antar att man får skriva upp det på filmens fantasikonto. Detsamma gäller i så fall den mänskliga genetiken som reglerar hur ögonfärg går i arv mellan generationerna.

Så, sista Ghibli ut. Tyvärr avslutar inte studion på topp för min del, särskilt inte om man betänker att filmen som föregick Marnie på biograferna var den spretiga Sagan om prinsessan Kaguya. Marnies bärande tema går ut på att Anna måste förlika sig med den hon är, hitta sin egen identitet samt sluta hata både sig själv och sina föräldrar för att de ”övergav” henne när de dog. I mina ögon påminner det upplägget lite för mycket om valfri generisk barn- och ungdomsfilm från exempelvis Disney (eller varför inte Katternas rike?). En annan grej som också känns stereotyp på ett sätt som Ghiblis filmer tidigare sällan hemfallit till är det faktum att eftersom fru Oiwa är rund måste vi också se henne äta kopiösa mängder mat, kaffebröd och snacks (här har hon har dock sällskap av den tjocka katten Muta, även han från Katternas rike).

Jag köper att Marnie utgör en slags representation av alla de där relationerna i Annas liv som hastigt och lustigt har försvunnit och som hon måste förlåta för den sakens skull. Däremot tycker jag att filmen rör till det i onödan när den dessutom i sista minuten (även om vi i publiken fattat det lång tidigare) måste peta in en väldigt konkret koppling mellan Marnie och Anna. Till rörigheten bidrar också det faktum att historien avslutar med en del lösa trådar hängande (VSB: Annas astma, de homosexuella vibbarna mellan Anna och Marnie) och rollfigurer, vars närvaro inte känns riktigt motiverad (VSB: fiskaren Tōichi).

Utseendemässigt finns dock inte mycket att klaga på, i likhet med Arrietty (som också regisserades av Hiromasa Yonebayashi) är både naturscenerier och interiörer kärleksfullt och noggrant utmejslade. Däremot känns kanske karaktärsanimeringen ibland lite väl enkel, men det är ju inte första gången det sker i Ghiblis historia.

Marnie är inte den sämsta av Ghiblis filmer för min del. Samtidigt stärker den bekvämt nog slutsatsen att studions bästa produkter med få undantag kommit från grundarna, antingen Isao Takahata eller Hayao Miyazaki.