Kaze tachinu (2013)

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Men om inte annat drar Det blåser… iväg i en lite annan riktning än filmerna ovan. Där skulle man nästan kunna säga att de alla delar förenande drag av miljömedvetenhet/naturmagi och självständighetssträvanden. Medan Det blåser… har mer gemensamt med Porco Rosso och Howl’s Moving Castle – en protagonist som av olika anledningar finner sig indragen i en konflikt som han inte är särskilt intresserad av. Framförallt är dessa protagonister inte intresserade av att välja sida i konflikten. (Är det dags att övertolka det faktum att alla tre filmerna har manliga huvudpersoner, särskilt om vi väljer att slänga in prins Ashitaka där också?)

Nu har förvisso konflikten inte börjat när Det blåser… gör det. Året är 1918 (den japanska flottan gjorde blott mindre inhopp på de allierade sida under WWI) och den unge Jiro Horikoshi drömmer om att flyga. Så ung han är har han dock redan kapitulerat inför faktum – en kille som behöver flaskbottenglasögon kommer aldrig att bli pilot. Men det finns inget som hindrar att en kille med flaskbottenglasögon blir flygingenjör och lär sig designa flygplan.

Lyckligtvis tycks Jiro ha en fallenhet för både aerodynamiska beräkningar och former. Han tar sig igenom universitetet på 1920-talet och blir sedan anställd på Mitsubishi där han ska komma att arbeta med designen och konstruktionen av planet som började göra tjänst 1940 – Mitsubishi A6M. Mer känd som ”Zero”.

Jag gissar att det går att plocka valfri amerikansk film om andra världskrigets Stilla havs-arena och få en bild av Zero-planen som något djävulen själv skulle ha spottat ur sig. Inte minst filmer som rör attacken på Pearl Harbor. Miyazaki har dock valt att fokusera på den andra sidan av det myntet – Jiros ambition och strävan efter att ge sin kreativitet fysisk form.

I allt väsentligt framställs han som en konstnär, vars hantverk tyvärr också kan tjäna högst krigiska syften. Själv är han dock tidigt klar över att flygplan endast bör vara en vacker dröm, inget verktyg för krig eller något man enbart tjänar pengar på. Tyvärr är han lika medveten om att det är en dröm över vilken det vilar en förbannelse eftersom det finns så många som är intresserade av helt andra saker än renodlad skönhet.

Detta verkar också vara en attityd som den verklige Jiro delade, för Det blåser… är inget mindre än en animerad biopic. Och vad jag kan läsa mig till tycks Jiro inom flygkretsar ha blivit hyllad för sina kreationer, snarare än avskydd. Själv har jag svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om Miyazakis förhållandevis neutrala framställning. Allt fokus ligger som sagt på Jiros ansträngningar att skapa ett så lättviktigt och manövervänligt plan som möjligt. Men han är långt ifrån en svärmisk drömmare som inte kan se längre än sin egen inspiration och inte fattar vad slutresultatet ska användas till. Både han och filmen är fullt medvetna om att de potentiella köparna är den japanska flottan, vilken rustar för krig. Vi i publiken vet ju dessutom vad Zero-planen kom att användas till när kriget väl var igång.

Avslutningen på Det blåser… är också långt ifrån något slags avståndstagande från Jiros krigsgärning. Han får beklaga krigets meningslöshet men sörjer främst förstörelsen av sina plan. De majestätiskt luftburna omöjligheterna har reducerats till en hög förbrända, markbundna kadaver. Kanske skulle Miyazaki ha kunnat vara mer kategorisk på den punkten. Samtidigt upplever jag att han, i egenskap av konstnär, känner ett starkt släktskap med flygingenjören. Miyazakis egen fascination för all things airborne har dessutom länge varit tydlig i hans egen produktion, egentligen redan från och med Nausicaä. I sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma att jag upplever att Det blåser… också ska vara en episk skildring av den japanska mellankrigstiden och alltså inte enbart tjäna syftet av beskriva konstruktionen av stridsflygplan.

Med en film som bara handlar om flygning får regissören förstås gott om utrymme att spinna loss med andlöst vackra molnformationer och de numera välbekanta solspjuten rakt igenom dem. Det kanske låter trist, men jag tror banne mig att jag aldrig lessnar på Miyazaki-molnen. Jag, som inte är särskilt mekaniskt lagd, älskar ändå hans pysande lokomotiv och fågellätta flygmaskiner. Filmen passar dessutom på att ge sin publik en både hemsk och berörande skildring av den stora jordbävningen som drabbade Tokyo 1923 och som i slutänden kostade 140 000 människoliv.

Det blåser… dras med ett visst historiskt bagage där man kan tycka att Miyazaki och filmen kanske borde ha övervägt en annan framställning. Den bjuder dessutom på en kärlekshistoria som är rar och kysk (trots Ghiblis enda (?) sexscen. Well, sort of… Och så är ju frågan om man ska räkna Pompoko till den kategorin?) men som egentligen inte tillför särskilt mycket. Särskilt inte som Jiros käresta Naoko redan från början är blek, vek och tuberkulös. I allt övrigt är filmen mer eller mindre perfektion, inte minst utseendemässig sådan. Enda anledningen till att jag fortfarande föredrar Mononoke och Spirited Away är att jag i grund och botten ändå är humanist, inte teknist.

Jojjenito gick och såg filmen på bio när det begav sig men blev tyvärr inte lika nöjd som jag.