Filmspanarnaalt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

KaguyaDet var en gång en prinsessa som var så skön att snart sagt alla ungkarlar i hela huvudstaden försökte vinna hennes hand. För att utmana friarna skickade hon iväg dem på omöjliga uppdrag. De skulle finna en kvist som bar ädelstenar istället för blomster, Buddhas stenskål, pälsen från en eldråtta, en drakes ädelsten och snäckan som göms i ett avlägset svalbo.

Det var en gång en prinsessa som drömde om ett avlägset paradis. Hon visste inte riktigt vad som fanns i detta paradis, bara att det fanns en annan i hennes närhet som varit där och allt sedan dess aldrig kunnat glömma det.

Tre till synes fullkomligt normala folksagor med förväntade teman om utmaningar, belöningar och längtan. Det som för min del blir problemet med Sagan… är att filmen försöker inkorporera alla tre i en händelseutveckling som jag inte riktigt får ihop. Inte minst eftersom de delar av filmen som binder ihop de tre sagotemana är realistiska rakt upp-och-ned-skildringar, först av uppväxten i skogsbrynet och sedan av en flicka som vantrivs med livet som en fin dam.

Hon är naturbarnet som tidigare obehindrat kunde springa barfota, jaga fasaner och skörda bambuskott. Nu måste hon helt plötsligt vänja sig vid att vara i det närmaste orörlig och istället vara utrustad med en massa av tjänare som ska lyda hennes minsta vink. Samt en månghövdad skara friare som vill gifta sig med henne trots att de inte alls känner varandra. Även i realismen alltså ett rätt välbekant tema i allt från ett oräkneligt antal Disney- och Pixarfilmer till klassiska filmer som Roman Holiday eller West Side Story.

Utifrån den här beskrivningen skulle man kanske kunna tro att Sagan… är en film som känns andlös och kanske till och med lite överfylld med händelser och teman. Tyvärr inte, måste jag säga. Jag hade välkomnat lite fart och fläkt för detta blev allt för långdraget och segt för min del. Sagan och realismen tar ut istället för att förstärka varandra – jag hade velat ha mer av antingen det ena eller det andra. Förtvivlat försökte jag klura ut ifall det hela skulle vara en listig analogi, där prinsessan skulle symbolisera Naturen eller Nationen eller något annat lika abstrakt begrepp, men filmen lyckades inte heller här leverera något bestående eller matnyttigt. Frusterande och förbiilande glimtar på sin höjd.

Utseendemässigt går det dock inte att ifrågasätta produktionen, det är en skir och uppfriskande tvådimensionell skildring. Tecknandet påminner mer om akvareller än den utpräglat datoriserade stil som man vant sig vid. I likhet med Isao Takahatas tidigare film Eldflugornas grav finns det en självklar naturlighet i både tygfall och mänskliga rörelsemönster.

Jag är den förste att applådera filmer som i olika aspekter skiljer sig från den väl upplöjda ”tecknad familje-films”fåran och det är trevligt att SF överhuvudtaget visar filmer av den här typen. I det valet gissar jag att det hade en viss betydelse att Sagan… kommer från välrennomerade Studio Ghibli.

Men bara för att filmer avviker från det välbekanta blir de inte per automatik njutningsfulla filmupplevelser. Jag är övertygad om att det finns en publik som kan uppskatta det långsamma tempot och något speciella berättandet i Sagan…, men den här gången tillhörde jag inte den.

star_full 2star_full 2

Månne kan någon av filmspanarna tillhöra den publiken?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Jojjenito

Annonser