Det var inte förrän det började snackas lite löst om en ny fantasyserie på Netflix – The Witcher – som jag kom ihåg den där boken som redan stod i bokhyllan. Skriven av en polsk författare, vilket kändes lite udda i fantasy-sammanhang (”min” fantasy är i alla fall övervägande anglosaxisk). Hade jag varit mer inne i spelsvängen hade konceptet sannolikt varit betydligt mer välbekant eftersom Geralt av Rivia funnits i denna form sedan 2007. En tillika omåttligt populär form, spelet var exempelvis nominerat som Roleplaying Game of the Year det året.
Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.
Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen 
alt. titel: 
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna 
Jay, före detta yrkesmilitär, längtar efter att kunna få göra om sin karriär under andra världskriget istället. Då visste man tamejfan vem fienden var och nazister är ju dessutom genuint onda, det vet alla. Men i dagens instabila och ambivalenta värld, vad får Jay hålla till godo med? Ett skitkrig som det i Irak där man knappt vet vem som är vän och vem som är fiende och där ingen tackar en för att man gjort sitt jobb.
Jättejättefarliga ninjaterrorister tränas av den illistige Seikura någonstans i det innersta av Central- eller Sydamerika. Inte för att alla ninjaskillz spelar någon större roll när det väl gäller, eftersom de västerländska rekryterna föredrar ett hederligt maskingevär för att kunna utföra sina inte särskilt lönnliga lönnmord. 
John Rambo söker en fristad från sina minnen i Thailand, där han försörjer sig på att fånga ormar till en turistisk ormfarm och skjutsa omkring folk i sin båt. En dag blir han uppsökt av ett kyrkligt gäng från USA som vill att han ska ta dem in i Burma (eller Myanmar som man väl ska säga nu för tiden) där de ska hjälpa de kristna karenerna, som blir förföljda på grund av sin religion, med mat, medicin och Guds ord. John vägrar först, med argumentet att man aldrig kan förändra någonting, men blir så småningom övertalad. Han släpper av dem på andra sidan gränsen och återvänder till Thailand. Givetvis går det inte så bra för välgörarna och givetvis måste Rambo än en gång tuffa mot landet-som-inte-längre-heter-Burma, den här gången med ett gäng legosoldater i lasten.
Rörliga bilder och tryckta ord 