alt. titel: Skogsliv vid Walden, Walden; or, Life in the Woods

WaldenAtt lyssna på Walden var en lite splittrad upplevelse. Å ena sidan kände jag att jag väldigt ofta inför (som jag uppfattar det i alla fall) Thoreaus pösande självgodhet över sin egen förträfflighet ville munhuggas med honom: ”Ja, men…”, ”Men om man…”, och så vidare. Nyckelordet i det här fallet är ”men”.

Å andra sidan kändes delar av Walden helt rätt under en period som innehöll ett lätt men konstant illamående av stress över jobb som tornar upp sig så man knappt såg skrivbordet, än mindre horisonten.

Ytterligare en av de där klassikerna som man så väl ”vet” vad den handlar om, att man knappt behöver läsa den. Men när man nu ändå gör det kan man konstatera att transcendentalisten Henry David Thoreaus bok Walden består av åtminstone tre olika element.

Dels är den nästintill en praktisk handbok i hur man kan ordna sitt liv till största bekvämlighet (under förutsättning att man kan fördra ett stort mått av asketism) till nära nog ingen kostnad alls. Dels är den en programförklaring för den transcendentala filosofin som i Thoreaus tappning i vissa lägen nästan närmar sig ett buddistiskt nirvanatänkande. Insprängt i detta finns dessutom en hel del mer eller mindre poetiska och besjälade naturskildringar från Henrys år vid sjön Walden.

Självklart hänger delarna ihop med varandra. Det avskalade livet är menat att låta utövaren fokusera på väsentligheter. Man behöver inte te eller kaffe, lika lite som man behöver flera ombyten kläder, gardiner eller mattor. För att inte tala om meningslösa prydnadssaker som måste dammas flera gånger i veckan när de allra flesta istället borde tänka på att damma av sitt intellekt och sitt själsliv.

Henry David vill leva ”deliberately”, stirra livet i vitögat för att se vad det verkligen har att erbjuda, utan en massa filter av bekvämligheter och meningslösa teorier emellan. Det viktiga är att själv uppleva vad livet kan innebära, inte förlita sig på vad andra tycker. Han pläderar för mod att trotsa konformitet, tolerans för de som gör det och ber dessutom sina läsare att inte göra exakt det han gör. Det Thoreau gjorde var rätt för honom just då, men kanske inte är det om tre år och kanske inte heller för en annan person.

Poängen är som sagt att själv komma på hur man ska suga märgen ur livet, inte göra det på samma sätt som andra har gjort det. Egna erfarenheter är ofta mer värda än boklig teori. Thoreau menar att man istället för att studera metallurgi på universitetet borde pröva på att göra sig en egen kniv från scratch. Och då menar han verkligen från scratch – man ska börja med järnmalmen.

Samtidigt högaktar han de antika författarna och hyllar litteratur som tvingar läsaren att ”stå på tå”, så vissa typer av bildning var tydligen ändå ok. Jag får en känsla av att Thoreau är inne på tanken att det som är värt något är det man måste kämpa för. På samma sätt som han föraktar böcker som inte utmanar läsaren intellektuellt eller andligt (eller helst både och misstänker jag) föraktar han alla människor som vilar sig utan att egentligen vara det minsta uttröttade. Vila är man bara värd om man först tröttat ut kroppen.

Thoreaus sätt att leva medvetet var alltså att dra sig tillbaka till en liten stuga och överleva på en diet av ris, majs- och rågmjöl, bönor och lite saltfläsk. Allt nedsköljt med det klaraste vatten från Walden själv. När folk undrar om det verkligen funkar att leva så hänvisar Thoreau till naturfolken som ibland bara lever i tält året runt eller varför inte naturens djur som inte har några boningar alls och varav många överlever på en helt vegetarisk diet (ok, människor och kor har rätt olika matsmältningssystem, men det låtsas vi inte om).

Svaret för Thoreau ligger alltså i naturen. I naturen hittar man det rena, det ursprungliga, det andliga utan alla dessa civilisationens mer eller mindre meningslösa filter. Därför är det heller inte så underligt att Walden är späckad med kärleksfulla naturskildringar. Att författaren sedan tenderar till att förmänskliga framförallt djuren en hel del känns rätt följdriktigt och oftast lite charmigt. Beskrivningen av ett myrfältslag är särskilt engagerat. Han föreställer sig Illiadens hjältar, fast i myrstorlek, och förväntar sig nästan att se två små myrmusikkårer som eggar på krigarna på bägge sidor.

Språkligt sett gillar den gode Henry David att ställa retoriska frågor och utförliga förklaringar till varför han gör eller skriver som han gör. Jag vet inte han var först med detta, men han är väldigt förtjust i den här vändningen som nu för tiden är så vanlig att den nästan känns lite parodisk: ”Men are not so much the keepers of herds as herds are the keepers of men”. Första gången är den förstås lite klurig – ja, vi tenderar att tas över och styras av de prylar eller maskiner vi skaffar oss. Men när den dyker upp för femte-sjätte gången börjar den ärligt talat kännas lite dammig.

Då lyckas han betydligt bättre med sina naturskildringar, poetiska som prosaiska. Framförallt är han skicklig på att måla upp ordbilder och -liknelser. Sjön Walden blir ”jordens öga” medan de omgivande strandträden utgör ögonfransarna. Även andra liknelser är han duktig på, som här när “rikedom” blir något helt annat än pengar på hög: ”Many a forenoon have I stolen away, preferring to spend thus the most valued part of the day; for I was rich, if not in money, in sunny hours and summer days, and spent them lavishly”.

Språkligt och filosofiskt finns det alltså mycket tilltalande med Walden, men ska man fokusera på det praktiska blir det kanske lite mer problematiskt. Efter att ha läst exempelvis Invandrarna och Little House on the Prairie-böckerna är man medveten om att självförsörjande-livet kanske inte var riktigt så enkelt, sorglöst och idylliskt som Thoreau vill göra gällande. Exempelvis behövde han ju varken oroa sig för fru eller barn. Visst finns det en styrka i att kunna bygga sitt eget hus men jag kan inte låta bli att se friheten i att slippa om man inte vill. Jag tror inte Henry David skulle ha hållit med mig.

Librivoxkvalitet: Mycket bra inläst av en och samma person. Varför inte göra Henry David sällskap vid Walden?!

Annonser