You are currently browsing the tag archive for the ‘Naturromantik’ tag.
Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.
***
The Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa. Läs hela inlägget här »
Hade världen varit en roman av Stephen King, Anders Fager eller någon annan Lovecraft-influerad skräckförfattare hade det minst sagt varit ett varningstecken att de godnattsagor som berättades för den lille Alastair Grahame av hans far Kenneth blev en fenomenalt framgångsrik barnbok, med tanke på att Alastair tog livet av sig knappt tjugo år gammal. Vad för uråldrigt vansinne skulle kunna skönjas i boken och skulle det kunna överföras till läsaren?
Dr. Seuss är en sådan där uramerikansk företeelse som man nästan måste ha växt upp med för att kunna uppskatta till fullo. Lite som Lennart Hellsing skulle jag gissa. Nonsenspoesi och galna infall blandas hejvilt och jag kan förstå att ungar tjusas av låtsasord som ”Thneed”, ”Truffula” och ”Lorax”.
På förekommen anledning från Jojjenito, som igår hakade på Henke och Movies-Noirs decennie-projekt och western-rullen Red River. Han jämförde den nämligen med just Australia.
***
Lady Sarah Ashley flyger hela vägen från England till Australien för att ta sin lössläppte lordmake i upptuktelse. Hon vet inte säkert exakt vad för, men är övertygad om att han håller på med något fuffens där ute i ödemarken. När hon väl anländer till Faraway Downs har emellertid lordmaken redan hunnit dö av ett spjut i ryggen. Men Lady Sarah får raskt annat att tänka på när hon ställs inför den råbarkat tjusige Drover, vilken vågar ifrågasätta henne.
Om jag genom en tidsresa kunde rädda en älskad person från att dö skulle jag med största sannolikhet göra det. Kruxet är bara att jag till skillnad från uppfinnaren Alex Hartdegen inte har möjlighet att själv konstruera en tidsmaskin i vilken jag skulle kunna göra dessa resor.
Men Alex har både möjlighet och motiv – han ska rädda sin fästmö Emma från att bli skjuten den där ödesdigra vinterdagen 1899. Fast precis när han trodde att allt skulle fixa sig visar det sig att Emmas död är oundviklig och full av förtvivlan bestämmer sig Alex för att se om framtiden kan lätta upp hopplösheten.
alt. titel: Tidsmaskinen
Uppfinnaren George Wells tycker att det tjugonde århundradet börjar illvarslande med krig i Sydafrika och allt mer högljudda krav på att uppfinnare och vetenskapsmän ska ställa sig i våldets tjänst. Han är övertygad om att det stundar mer civiliserade tider i framtiden. Trots vännen David Filbys varningar om att tidresor, om de skulle vara verkliga, ”tempts the laws of providence” hoppar George in i sin hembyggda tidsmaskin (designinfluenser: tomtens släde och victoriansk esteticism) för att personligen ta reda hur det ligger till.
Mot bakgrund av både Chimpanzee och Grizzly Man kom jag ju på att jag faktiskt hade ytterligare en björnnaturfilm liggande.
***
alt. titel: Björnen, The Bear
Kampen om elden (La Guerre du feu) med sin avsaknad av en begriplig dialog gav tydligen regissör Jean-Jacques Annaud blodad tand eftersom hans nästa planerade projekt skulle vara en film nästan helt utan dialog över huvud taget. Nu tog det dock så lång tid för honom att förbereda sig inför filmandet av Björnen att han hann sticka emellan med Rosens namn.
alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther
Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.
Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.
På förekommen anledning från det senaste Filmspanar-temat ”På väg”, där Into the Wild kvalade in hos både Jessica på The Velvet Café och Jimmy på Except Fear.
***
Visst har vi väl alla vid ett eller flera tillfällen känt oss mer eller mindre utleda på detta moderna stressamhälle som ”tvingar” oss att varje dag gå upp, gå till jobbet, komma hem, gå och lägga sig och gå upp igen. Allt i ett evinnerligt hamsterhjul som man ibland kan ställa sig lite undrande till hur man hamnade i och ännu mer undrande inför hur man ska komma ur det. Om man ens kommer på tanken att det skulle gå att komma ur det.
alt. titel: Skogsliv vid Walden, Walden; or, Life in the Woods
Att lyssna på Walden var en lite splittrad upplevelse. Å ena sidan kände jag att jag väldigt ofta inför (som jag uppfattar det i alla fall) Thoreaus pösande självgodhet över sin egen förträfflighet ville munhuggas med honom: ”Ja, men…”, ”Men om man…”, och så vidare. Nyckelordet i det här fallet är ”men”.
Å andra sidan kändes delar av Walden helt rätt under en period som innehöll ett lätt men konstant illamående av stress över jobb som tornar upp sig så man knappt såg skrivbordet, än mindre horisonten.
That’s what HE said!