You are currently browsing the tag archive for the ‘Naturromantik’ tag.

På förekommen anledning från Jojjenito som delade en text om dagens film så sent som igår.

***

alt. titel: Den långa flykten, Kaninbjerget, Flukten til Watership, Richard Adams’s Watership Down

En klassisk ”hero’s journey” berättad med hjälp av kaniner. En berättelse om att söka både trygghet och ett liv i frihet; utan regler och meningslösa hierarkier, utan blind resignation inför ett grymt öde, utan fascistisk despotism.

Tja, det verkar vara generaliteten i Richard Adams debut Watership Down som gick hem hos bokläsarna anno 1972. Det blotta faktum att bokens protagonister – Hazel, Fiver, Bigwig och alla de andra – var kaniner gjorde uppenbarligen att det blev lättare att läsa in alla möjliga tolkningar av deras äventyr mot tryggheten vid Watership Down.

Det som gör mig lite förvånad, så här nästan 50 år senare, är att den marknadsfördes och uppfattades som en renodlad barnbok. I mina ögon har den alltid varit en vuxenbok och den här åldersöverskridande karaktären är kanske också en del av förklaringen till att den blev så populär?

Nå, dagens inlägg ska faktiskt inte handla om en ikonisk kaninbok som lyckades fånga en tidsanda, utan om ett par av dess adaptioner. Det började med att jag äntligen kom mig för att att se den animerade långfilmen från 1978, om inte annat välbekant för Art Garfunkels megahit Bright Eyes (Adams själv lär ha hatat låten). Efter titten läste jag på lite och då visade det sig att det fanns en hyfsat ny datoranimerad miniserie om fyra delar, producerad av Netflix. Klart den skulle med i svepet, den också.

För er som som inte alls är bekant med vare sig Richard Adams, kaniner eller tecknad vuxenfilm är Watership Down historien om ett gäng kaniner, ledda av Hazel och hans märkliga yngre bror Fiver. Fiver får visioner och har nu onda aningar om att något kommer att hända deras nuvarande håla. Han och Hazel övertalar några av de andra att hänga med i jakten på ett nytt hem. Efter lite strapatser hittar de fram till Watership Down, men vad är väl en trygg håla utan en koloni att befolka den? Därför kommer de också i kontakt med den närliggande kolonin Efrafa, vilken styrs med järnhand av den despotiske general Woundwart.

Fördelen med Adams berättelse, i så motto att protagonisterna alla är kaniner, blir snart tydlig i bägge adaptionerna – det gör den mer eller mindre tidlös. Hela historien känns lika aktuell anno 2018 som den gör i långfilmsversionen från 1978. Mja, ”aktuell” är kanske fel ord, det handlar snarare om att de konflikter som boken sätter upp är så pass allmänmänskliga att de aldrig förlorar sin relevans (plus en icke föraktlig mängd miljöpropaganda: ”Men will spoil the earth”). Men spänningen och möjligheten att relatera till de olika rollfigurerna är också densamma.

Där märks dock en stor skillnad när vi kommer till den moderna miniserien. Adams bok (och därmed även filmen gissar jag?) fick en del kritik för sitt halvdana genusperspektiv. Alla som drar tillsammans med Hazel och Fiver är hannar och det tycks som om det först vid ankomsten till det nya hemmet går upp för dem att det också behövs honor om man vill skapa en koloni. Därefter beger de sig till Efrafa för att skaffa några, strunt samma vilka. Så i någon mening kan man absolut skälla på det faktum att honor/kvinnor aldrig får vara en del av det som händer eller själva berättelsen, utan enbart tjänar syftet av garanter för släktets överlevnad.

Miniserien ser ganska omedelbart till att räta upp den slagsidan. Även om man inte ändrat på det faktum att det inledningsvis bara är hannar som sticker från det hotade Sandleford är det mycket fokus på relationen mellan hannar och honor och ambitionen är att flyktingarna ska bestå av en jämn mix. Väl framme vid Watership Down konstaterar de omgående att de behöver honor ”as diggers, as mothers, as companions. They bring us balance””.

Detta (plus den längre speltiden, förstås) gör att det på gott och ont finns ett större fokus på olika kärlekshistorier mellan de olika kaninerna. Mycket av skillnaderna mellan filmen och miniserien är jag benägen att lägga just i deras olika långa speltider. Filmens 100 minuter var för min del inte tillräckliga, jag lyckades aldrig få någon riktig känsla för kaninernas olika personligheter och det fanns inte tid för att bygga stämning där det skulle ha behövts. I bägge dessa avseenden lyckas miniserien betydligt bättre, exempelvis med ett (över)tydligare fokus på formandet av Hazels ledarskap och det som utspelas i hålan hos den försåtlige Cowslip. Den är uppenbart mer fokuserad på jakter, action och klippning för att skapa spänning. Jag gillade också att kaninspråket fick mer utrymme.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att miniserien i och med sin längre speltid också drar på sig en hel del onödigt extrabagage som utan problem hade kunnat trimmas bort. Den har dessutom plockat upp ett par fullkomligt skamlösa LOTR-element, bland annat i fallet med Blackberry och Bluebell, vilka omvandlats till kaninversioner av Merry och Pippin. När vi dessutom får en Isengard-inåkning i Efrafas tunnlar kan jag inte låta bli att skratta högt.

Röstskådislistan är lika imponerande i bägge produktionerna. Eller vad sägs om John Hurt, Denholm Elliot och Zero Mostel mot James McAvoy, Daniel Kaluuya och Ben Kinglsey? Animeringsmässigt är miniserien långt ifrån fläckfri (den lider alldeles särskilt av en avslutande och avskyvärt ful rottweiler) samtidigt som jag har svårt att se filmen med samma ögon som dess 70-talspublik. Efter att ha blivit bortskämd med Disney, Pixar och Ghibli känns de sena 70-talsteckningarna lite enkla. Rara, vackra och naturromantiska, men enkla.

Filmen har också valt ett mer poetiskt anslag i vissa sekvenser, vilket ibland gör den till en starkare framställning än miniserien men ibland tyvärr en smula seg (den korta speltiden till trots). Det funkar bra när Holly ska beskriva fasorna vid Sandlefords undergång, mindre bra när Art Garfunkel får sjunga hela Bright Eyes medan kaniner förvandlas till virvlande eklöv.

Bägge versionerna är lite småläskiga av och till, så det är inget man ska sätta små barn framför utan sällskap. Jag gissar att filmens 70-talstempo (ingen action-klippning) i och för sig skulle få många av dagens ungar att gå upp i spinn trots att det händer saker nästan hela tiden. Jag tycker bägge har sina respektive styrkor och svagheter och kan inte framhålla den ena över den andra. Om jag får fortsätta på LOTR-spåret skulle jag nästan vilja likna ’78-filmen vid Tolkiens böcker och miniserien vid Jacksons filmer, i alla fall i förhållandet poesi-action. Det var intressant att se dem dikt an om man nu har tid för det. Men framförallt är det fortfarande en för jäkla bra historia som Richard Adams lyckats snickra ihop.

Watership Down (1978)

Watership Down (2018)

AuGhibli är till ända. Jag kan bara hoppas att ni tyckt det varit lika roligt att läsa som jag tyckte att det var att se och skriva. Kanske har jag till och med lyckats uppmuntra till ett par japanska Netflix-besök? För egen del blev resan så pass inspirerande att jag insåg att jag inte kunde leva utan TriArts BR-Miyazaki-box.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det blåser upp en vind, Når vinden rejser sig, Vinden stiger, The Wind Rises

Från barnslig fantasifullhet och förundran (Totoro) till miljömedvetenhet (Mononoke) till självständighetssträvanden (Spirited Away). En kort sväng tillbaka till barnslig fantasifullhet och förundran (Ponyo) innan vi landar i konstnärens önskan att bara skapa något vackert. Det är så klart lockande att se Det blåser upp en vind som Hayao Miyazakis slutgiltiga pensionsbesked. Men med tanke på att han har samma trackrecord i det avseendet som Steven Soderbergh, ska man kanske inte ta den slutgiltigheten allt för allvarligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Prinsessan Mononoke, Prinsesse Mononoke, Princess Mononoke

En hiskeligt slingrande, spindellik demon attackerar en idyllisk liten by. Byns rättrådige prins, Ashitaka, lyckas döda besten (som visar sig gömma ett enormt vildsvin under sin krälande massa) men till priset av att själv smittas av dess förbannelse. By-äldsten, en vis gammal kvinna, säger att inget kan förhindra Ashitakas slutgiltiga död men att han i alla fall kan möta sitt öde med öppna ögon och försöka ta reda på var demonen kom ifrån.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pompoko, Pom Poko

Den japanska mårdhunden (som, trots den engelska översättningen ”raccoon”, alltså inte är en tvättbjörn), är en frimodig liten gynnare som lever i nuet och gillar att dansa i månens sken samt sjunga glada sånger om sina svängande testiklar. Men flockarna, som tidigare levde gott i skogarna på Tama-kullarna, pressas allt längre tillbaka tack vare byggandet av Tokyo-förorten Tama New Town.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Minnen av igår, Minder fra i går, Dagen i går, Only Yesterday, Memories of Teardrops, Memories of Yesterday

Första Ghibli-filmen ut som inte regisserats av Hayao Miyazaki. I den här omgången, vill säga, för Isao Takahata hade ju 1988 gjort Eldflugornas grav. Och den filmen ger ändå en fingervisning om vad man kan förvänta sig av Minnen av igår. Nej, vi har inte särskilt många svältande barn, tack och lov, men borta är också gigantiska insekter, talande katter och skogsvarelser som gillar paraplyer.

Minnen av igår berättar en högst realistisk historia om den 27-åriga Taeko som till sin mors stora förskräckelse fortfarande är singel. Hon bor i Tokyo i början av 80-talet (vi får senare i filmen en liten tidsmarkör i form av en E.T.-referens) där hon jobbar på kontor. Taekos stora kärlek är dock den japanska landsbygden och på sin semester tar hon tåget norrut för att plocka safflor eller färgtistel. Här träffar hon också eko-bonden Toshio som minst sagt brinner för både ekologisk odling och japanska bönders villkor i en allt mer påträngande och effektiviserad modernitet. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Läs hela inlägget här »

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Läs hela inlägget här »

Det är inte särskilt förvånande att en älskad barnbok som The Wind in the Willows samlar på sig en hel hög med olika former av adaptioner. När jag hade lyssnat klart på boken var jag sugen på mer och sökte upp en del av det som (då) fanns tillgängligt på YouTube.

***

mr-toadThe Adventures of Ichabod and Mr. Toad (1949)
Disney kastar sig här över två adpationer – The Wind… samt Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Den första delen berättar historien om J. Thaddeus Toad, Esq. som har en olycksalig förmåga att bitas av de mest idiotiska modeflugor. I stort sett återges historien om Toad från förlagan men med en viktig skillnad: Disneys Mr. Toad får inte stjäla någon bil utan blir ditsatt av den gemene krögaren Mr. Winky som med hjälp av de ondsinta vesslorna tar Toad Hall i besittning medan Toad tynar bort i Towern. Allt ordnar sig i slutänden förstås till det bästa. Läs hela inlägget här »

the-wind-in-the-willowsHade världen varit en roman av Stephen King, Anders Fager eller någon annan Lovecraft-influerad skräckförfattare hade det minst sagt varit ett varningstecken att de godnattsagor som berättades för den lille Alastair Grahame av hans far Kenneth blev en fenomenalt framgångsrik barnbok, med tanke på att Alastair tog livet av sig knappt tjugo år gammal. Vad för uråldrigt vansinne skulle kunna skönjas i boken och skulle det kunna överföras till läsaren?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Dark Rivers of the Heart
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg