Public Enemies (2009)

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Inte bara har Mann med Public Enemies återupplivat sina kupper, i Dillinger och Purvis skepnader har han dessutom fått möjlighet att återuppta alfahannepisstävlingen mellan Neil McCauley och Vincent Hanna. Som grädde på moset får vi oss också till livs ett dödsdömt förhållande mellan Dillinger och Billie Frechette. Rådet ”Stay away from broads” höll väl för Dillingers del i sisådär fem sekunder.

Och tyvärr, jag tycker inte att Heat funkar så värst mycket bättre i 30-talet än det gjorde i 90-talet. Tidseran är förvisso minutiöst återskapad med kläder, vapen och bilar och skådespeleriet från Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard samt horder av mer eller mindre kända birollsinnehavare (Stephen Dorff, Stephen Graham (vilken dessutom nu också fått porträttera Al Capone i Boardwalk Empire), Billy Crudup, Channing Tatum, Giovanni Ribisi, Carey Mulligan, Lili Taylor och Diana Krall) är helt ok. Att Depp skulle vara hela tio år äldre än Dillinger var (född 1903) är absolut inget man tänker på.

Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Manns visuella stil funkar. Framförallt skottlossningen vid Little Bohemia Lodge och den därpå följande skogjakten ser mest av allt ut som någon an de där dramatiserade serierna på brukar visas på Discovery, ”The FBI Files”, ”The Real NCIS” och allt vad de nu heter.

Det största problemet med filmen ligger för min del emellertid på story-, eller kanske snarare karaktärsplanet, möjligen en konsekvens av att manuset bygger på en fackbok (Public Enemies: America’s Greatest Crime Wave and the Birth of the FBI, 1933-34) eller att Mann från början hade tänkt sig att göra en TV-serie av det hela.

Vi får veta alldeles för lite (i princip ingenting) om de huvudsakliga protagonisterna. Att Depps Dillinger tycker att bankrånarlivet är häftigt är kanske inte så himla svårt att förstå – snabba bilar, adrenalinkickar av guds nåde och en chans att slå tillbaka mot ett samhälle som gav honom ett hårt straff för ett rätt betydelselöst brott (stöld av 50$). Men vad det egentligen är som driver Bales Purvis blir jag aldrig klok på – idealism, moral, hämnd eller rättvisa? Hans bakgrund är lika blankpolerad som alla filmens uppenbarligen sprillans nya Fordar, är han gift, har barn? Det var i alla fall Mann inte särskilt intresserad av att tala om för oss.

Jag vill också veta mer om både utvecklingen av FBI, deras metoder samt det lösa kriminella nätverk som Dillinger och hans kumpaner ingick i (ett litet tack i den riktningen måste förstås gå till J. Edgar). Nu får vi allt detta lite vid sidan av och det känns som om det egentligen krävs en del förkunskaper för att fullt ut förstå vad det är som händer. Vet man inte vem Frank Nitti var tar det ett bra tag att klura ut vem han är och vilken roll han spelade i det kriminella USA. Men vad jag framförallt känner saknas är någon form av förklaring till Dillingers popularitet, uppenbarligen inte bara bland journalister som kunde räkna med en saftig historia när Dillinger visade sig, utan också bland vanligt folk. Vilka behov fyllde han i ett depressionsdrabbat USA?

Och det är väl jättebra att Marion Cotillard lärde sig en massa om Billie Frechettes bakgrund men det är inget som gör att jag bättre förstår hennes attraktion till Dillinger utöver det rent basala att alla tjejer tänder på bad boys. Dillinger och Frechettes relation är den enda som vi får se lite mer av men för min del blir den ändå alldeles för enkel, även med sin antydan till Bonnie & Clyde. Johnny blir kär på fem röda, sveper med Billie från hennes trista garderobsjobb samtidig som han slår ned hennes sista kund (”Cause you’re with me now”) och höljer henne i päls. Det är tydligen allt som krävs för att hon troget ska vänta på sin bankrånare medan hans gäng skjuter ned poliser och tar gisslan.

Eftersom Mann ändå tagit sig vissa friheter med berättandet stör jag mig också på att han valt att hålla kvar en synnerligen tidstypisk beskyddande attityd från Dillinger. Det handlar hela tiden om att han ska ta hand om Billie (”Listen, doll…”), beskydda henne och hon låter sig uppenbarligen glatt beskyddas när hon inte uttrycker vissa farhågor över att han med X2000-fart är på väg mot ett våldsamt öde.

Dessutom undrar jag lite över försöken att porträttera Dillinger som värsta gentlemanna-Robin Hood, enbart intresserad av bankernas pengar och lämnar bankkundernas surt hopsparade småslantar samt chevalereskt lånar ut sin rock till sin kvinnliga gisslan. Nu var i och för sig Bryan Burrough (författare till den ovan nämnda boken) sakkunnig vid inspelningen och han borde ju veta, men faktum kvarstår att Dillingers gäng exempelvis sammanlagt dödade 13 lagens väktare mellan 1933 och 1934.

Nej, utifrån det jag har sett av Michael Mann än så länge föredrar jag nog ändå pastellfärgade T-shirts till vita kostymer och bara loafersfötter.

9 reaktioner till “Public Enemies (2009)”

  1. Jag var inte heller särskilt imponerad av Public Enemies. Tyckte den var rätt och slätt ointressant och oengagerande. Mest störde mig på att Bale inte hade något samspel med de andra utan agerade som om han saknade medspelare helt och hållet, samt att stuket med det DV-kameraliknande fotot skar sig mot tidsperioden.

  2. Intressant läsning där jag både håller med och inte. Personligen gillar jag Michael Mann (som du vet), men det här är ingen av hans bättre filmer.

    Public Enemies tycker jag inte man ska jämföra eller nämna i samma mening som Heat 😉 Det är vitt skilda filmer, även om de båda handlar om gäng som håller på med bankrån. Där slutar likheterna i mitt tycke.

    Det första jag stör mig på är fotot och att man valt att filma med digitalkamera. Har sett filmen flera gånger och det är helt klart ett stort problem. Det funkar bra i modern film, men passar inte här.

    Storymässigt är filmen inte heller någon toppfilm. Förvisso tycker jag man fångar tidseran bra (förutom med digitalfotot då) och jag gillar relationen mellan Depp och Cotillard på det klassiska dömt-att-misslyckas sättet. Att hon faller för honom tycker jag inte är så konstigt då det passar bra in på hur det såg ut på den tiden.

    Tycker trots allt det är en välgjord och sevärd film, men jag förstår de som inte gillar det och kritiserar den. För egen del blev det ändå en stark trea.

  3. Den här gillar jag starkt, trots att du lägger fram starka argument. Det är måhända sådant som borde sänka filmen men jag lockas ändå av den enkla och rättframma vägen till det oundvikliga slutet. Depp lyckas även göra en (relativt) klok människa av Dillinger.

    GIllar också den visuella stilen, även om jag också förstår invändningarna. Mitt enda försvar är att det inte stör mig. Jag såg den ändå på bio när det begav sig, men inte heller då reagerade jag nämnvärt på DV-stilen.

  4. @BRC: Åhå, Bale störde jag mig inte det minsta på. Men uppfattas han inte generellt som lite avstängd, eller i alla fall kall?

    @Movies-Noir: Fast jag vete tusan om jag tyckte att fotot funkade så värst mycket bättre i tex Miami Vice. Det blir helt enkelt för mycket TV över det hela.

    @Pladd: Jag hade precis för mig att det var en av dina favoriter… Och visst, jag tror också att om man kan bortse från fotot har man i alla fall kommit en bit på vägen. För min del blev som sagt dock även storyn ett stort problem. Men som vi brukar säga, det är ju rätt skönt att alla inte gillar exakt samma filmer. Mångfald före enfald 😉

  5. Mmm, jag håller med om att det digitala fotot har en nackdel i att det ser TV-serie aktigt ut i vissa avseenden. Men det passar mycket bättre i modern film med mycket färger som i Miami Vice. Bättre än i Public Enemies åtminstone.

  6. @Movies-Noir: Jag kan sträcka mig till att det för den historiska perioden funkar mindre dåligt i Miami Vice 😉

    @Filmitch: Varför skriva utläggningar när man kan göra en sådan föredömlig sammanfattning 🙂

  7. Håller med om den visuella (digitala) stilen. Den är inte speciellt snygg. Och i just historiska filmer så skaver den. Men minns ändå att jag gillade den där shootout-scenen i skogen när jag såg filmen på bio. Ljudet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: