Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Inte bara har Mann med Public Enemies återupplivat sina kupper, i Dillinger och Purvis skepnader har han dessutom fått möjlighet att återuppta alfahannepisstävlingen mellan Neil McCauley och Vincent Hanna. Som grädde på moset får vi oss också till livs ett dödsdömt förhållande mellan Dillinger och Billie Frechette. Rådet ”Stay away from broads” höll väl för Dillingers del i sisådär fem sekunder.

Och tyvärr, jag tycker inte att Heat funkar så värst mycket bättre i 30-talet än det gjorde i 90-talet. Tidseran är förvisso minutiöst återskapad med kläder, vapen och bilar och skådespeleriet från Johnny Depp, Christian Bale, Marion Cotillard samt horder av mer eller mindre kända birollsinnehavare (Stephen Dorff, Stephen Graham (vilken dessutom nu också fått porträttera Al Capone i Boardwalk Empire), Billy Crudup, Channing Tatum, Giovanni Ribisi, Carey Mulligan, Lili Taylor och Diana Krall) är helt ok. Att Depp skulle vara hela tio år äldre än Dillinger var (född 1903) är absolut inget man tänker på.

Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Manns visuella stil funkar. Framförallt skottlossningen vid Little Bohemia Lodge och den därpå följande skogjakten ser mest av allt ut som någon an de där dramatiserade serierna på brukar visas på Discovery, ”The FBI Files”, ”The Real NCIS” och allt vad de nu heter.

Det största problemet med filmen ligger för min del emellertid på story-, eller kanske snarare karaktärsplanet, möjligen en konsekvens av att manuset bygger på en fackbok (Public Enemies: America’s Greatest Crime Wave and the Birth of the FBI, 1933-34) eller att Mann från början hade tänkt sig att göra en TV-serie av det hela.

Vi får veta alldeles för lite (i princip ingenting) om de huvudsakliga protagonisterna. Att Depps Dillinger tycker att bankrånarlivet är häftigt är kanske inte så himla svårt att förstå – snabba bilar, adrenalinkickar av guds nåde och en chans att slå tillbaka mot ett samhälle som gav honom ett hårt straff för ett rätt betydelselöst brott (stöld av 50$). Men vad det egentligen är som driver Bales Purvis blir jag aldrig klok på – idealism, moral, hämnd eller rättvisa? Hans bakgrund är lika blankpolerad som alla filmens uppenbarligen sprillans nya Fordar, är han gift, har barn? Det var i alla fall Mann inte särskilt intresserad av att tala om för oss.

Jag vill också veta mer om både utvecklingen av FBI, deras metoder samt det lösa kriminella nätverk som Dillinger och hans kumpaner ingick i (ett litet tack i den riktningen måste förstås gå till J. Edgar). Nu får vi allt detta lite vid sidan av och det känns som om det egentligen krävs en del förkunskaper för att fullt ut förstå vad det är som händer. Vet man inte vem Frank Nitti var tar det ett bra tag att klura ut vem han är och vilken roll han spelade i det kriminella USA. Men vad jag framförallt känner saknas är någon form av förklaring till Dillingers popularitet, uppenbarligen inte bara bland journalister som kunde räkna med en saftig historia när Dillinger visade sig, utan också bland vanligt folk. Vilka behov fyllde han i ett depressionsdrabbat USA?

Och det är väl jättebra att Marion Cotillard lärde sig en massa om Billie Frechettes bakgrund men det är inget som gör att jag bättre förstår hennes attraktion till Dillinger utöver det rent basala att alla tjejer tänder på bad boys. Dillinger och Frechettes relation är den enda som vi får se lite mer av men för min del blir den ändå alldeles för enkel, även med sin antydan till Bonnie & Clyde. Johnny blir kär på fem röda, sveper med Billie från hennes trista garderobsjobb samtidig som han slår ned hennes sista kund (”Cause you’re with me now”) och höljer henne i päls. Det är tydligen allt som krävs för att hon troget ska vänta på sin bankrånare medan hans gäng skjuter ned poliser och tar gisslan.

Eftersom Mann ändå tagit sig vissa friheter med berättandet stör jag mig också på att han valt att hålla kvar en synnerligen tidstypisk beskyddande attityd från Dillinger. Det handlar hela tiden om att han ska ta hand om Billie (”Listen, doll…”), beskydda henne och hon låter sig uppenbarligen glatt beskyddas när hon inte uttrycker vissa farhågor över att han med X2000-fart är på väg mot ett våldsamt öde.

Dessutom undrar jag lite över försöken att porträttera Dillinger som värsta gentlemanna-Robin Hood, enbart intresserad av bankernas pengar och lämnar bankkundernas surt hopsparade småslantar samt chevalereskt lånar ut sin rock till sin kvinnliga gisslan. Nu var i och för sig Bryan Burrough (författare till den ovan nämnda boken) sakkunnig vid inspelningen och han borde ju veta, men faktum kvarstår att Dillingers gäng exempelvis sammanlagt dödade 13 lagens väktare mellan 1933 och 1934.

Nej, utifrån det jag har sett av Michael Mann än så länge föredrar jag nog ändå pastellfärgade T-shirts till vita kostymer och bara loafersfötter.

Annonser