Blaze (2018)

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Mike, som i den där skogen kommer på artistnamnet Blaze Foley, skriver nämligen country- och blueslåtar och skulle gärna vilja bli legendarisk. Inte en stjärna, ety stjärnor förlorar förr eller senare sin glans, utan en legendar.

Men det är svårt att bli legendarisk om ingen mer än småfåglarna och ekorrarna lyssnar på ens musik så Blaze och Sybil tar så småningom beslutet att flytta till Austin. Och visst är det då fler som kommer i kontakt med hans musik men det innebär samtidigt att Blaze själv kommer i kontakt med både alkohol och andra droger (utöver den marijuana som han och Sybil ivrigt puffade på därute i skogen). Vilket i sin tur sätter honom i kontakt med mindre tilltalande personlighetsdrag.

I Juliet, Naked försökte Chris O’Dowds colleglärare Duncan genom sin hemsida få hela världen att uppmärksamma den enligt hans mening bortglömde alternativrockern Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. I Blaze är det Ethan Hawke själv (i egenskap av såväl regissör som medmanusförfattare) som velat få världen att uppmärksamma Blaze Foley. Och han har lite kraftigare doniningar än en hemmasnickrad hemsida till sin hjälp.

En hel film alltså, tillägnad Blaze Foley. Eventuellt ett osjunget geni. En film proppad med packade musiker och en hel massa melankolisk musik, vilken för all del har sin charm. När det hela är överstökat har vi i publiken förvisso fått någon slags kronologi från det att Blaze träffar Sybil till sin död 1989 men jag får känslan av att Hawke knappast har haft ambitionen att berätta sin historia från A till Ö. På samma sätt som ordet ”Alfabet” representerar 29 olika bokstäver representerar filmen Blaze Foleys liv. En slags abstraktion om man så vill, mer av en stämning eller en känsla än en regelrätt historia.

Däremot är jag inte helt säker på vad den här abstraktionen ska stå för. Kärlekshistorien mellan Sybil och Blaze som för Blazes del aldrig verkar ha gått över, åtminstone inte om man skulle se till hans musik? Eller en mer generell kärleksskildring, hur kvinnor kan göra hela sina liv till kärlek (åtminstone till en viss gräns) medan (musiker)män aldrig har mer kärlek än att den förbrukas av deras musik? En berättelse om hur många det är som rycker och drar i en talangfull musiker och vill vara en del av hans arv? Eller en bild av en man som av olika anledningar sällan tycks klara av att undvika korkade beslut som leder till att han allt som oftast blir utkastad från sina egna gig på grund av fylla eller slagsmål? Inte sällan både och, dessutom.

Blaze är inte dålig. Framförallt tyckte jag om rolltolkningarna från Ben Dickey och Alia Shawkat som Blaze och Sybil där de lyckas skapa djupt känd autenticitet. De är rara tillsammans och det känns aldrig som att jag sitter och tittar på två skådisar, utan på två människor som verkligen är kära i varandra. Det fanns också ett par, tre scener som var milt humoristiska på ett ganska tilltalande sätt, särskilt den där Blaze och Sybil besöker Sybils judiska föräldrar (där modern faktiskt spelas av den verkliga Sybil Rosen).

Men samtidigt får jag ingen riktig rätsida på Hawkes framställning. Det blir för många lösryckta scener som inte riktigt passar in i den övergripande kronologin och för många antydningar som lämnas utan åtgärd. Ibland känns det som om hela Blaze är en enda stor antydan, filmen tippar över av all undertext som finns under ytan. I mångt och mycket handlar det förstås om att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av Blazes historia. På sätt och vis var det nästan tur att förtexterna gjorde klart att detta skulle vara en verklig historia för det gjorde faktiskt att jag hade lättare att acceptera dess brist på riktning.

Jag kan sympatisera med Hawkes önskan att öppna folks ögon och öron för Blazes historia och hans musik. Samtidigt har jag svårt att fördra en man som helt uppenbart tycks ha varit sin egen värsta fiende. Av det vi får se tycks musikern ha haft många chanser att göra sig själv till den där legenden som han drömde om men inte tagit någon av dem. Jag misstänker att Blaze, i likhet med A Star is Born och Bohemian Rhapsody, är en film där jag kommer att behålla soundtracket inom mig betydligt längre än själva filmen.

Vi var flera filmspanare som samlades runt Blaze Foleys gitarr:
Filmfrommen
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer