Extraction (2020)

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Och ungefär på en vägen är det. Stuntkoordinatorn Hargrave har regisserat sin första långfilm Extraction som är alldeles sprillans nysläppt på Netflix. Russo har skrivit manus om ärrade legosoldaten Hemsworth som i filmen heter Tyler Rake och som, surprise, surprise, släpar på en hel del personligt bagage.

Eftersom han, utöver ett visst alkoholberoende, också har en tydligt uttalad dödslängtan åtar han sig det närmast omöjliga uppdraget att frita sonen till en indisk knarkboss som kidnappats av hans bangladeshiske konkurrent. Eftersom grabben befinner sig i Dhaka och knarkbossen som bevisligen är ond (vi har ingen aning om hur ondsint hans motståndare är) också har militären i sin ficka blir det ganska knivigt för Tyler att försöka fly staden tillsammans med den befriade Ovi.

Jag kan bara anta att Joe Russos bidrag i det här projektet till 90% bestod av uppmuntrande tillrop och kanske lite vägledning när det gäller regiarbetet, för manuset har han som synes inte lagt ned några större mängder tid på. I det perspektivet är det lite olyckligt att man lockats att dra ut på det hela i nästan två timmar, för så mycket material finns det inte att ta av. I alla fall en tredjedel av alla jakter genom Dhakas slingrande gator till fots eller i diverse fordon hade lätt kunnat kapas. Slagsmålsscenerna är av naturliga skäl mer engagerande, men eftersom de inte har samma utstuderade koreografi som exempelvis i Atomic Blonde (som Hargrave också stuntkoordinerade) hade man nog kunna vara lite hårdare i urvalet även här.

Slagsmålen är på det hela taget hyfsat brutala (jag ska inte gå så långt som att säga att de är realistiska) och storslaget ackompanjerade av en ljuddesign som gör mesta möjliga av varje spark, varje slag, varje skott och varje kratt-hugg (ni som sett filmen vet vad jag menar…). Även visuellt serveras vi exempelvis minst två grafiska huvudskott med skvättande blod och hår som fladdrar av kulans träff-kraft. Antalet personer som finns uppräknade under rubriken ”Visual effects” är som vanligt nu för tiden längre än sju svåra år men jag fick ändå intrycket att ovanligt mycket av kultande bilar och närstrider vilade enbart på CGI.

Jag skulle nästan behöva se om filmen för att vara riktigt säker, men det känns dessutom som om en hel del av både slagsmålen och jakterna är gjorda i en enda lång tagning. Eller i alla fall ser ut som om de var det. Kameran är på det hela taget överrörlig – när det känns som det finns en poäng med det funkar det bra men när det hamnar på nivån spring-skakig handkamera blir det lite tröttsamt. För att inte tala om alla inflygningar över Dhakas myllrande city-scape.

Förutom det välgjorda stuntarbetet kan Extraction tacka sin lyckliga stjärna för att Chris Hemsworth antingen tyckte så pass bra om Hargrave, alternativt var skyldig honom så pass mycket, att han ställde upp i rollen som Tyler Rake. Trots enkelheten i manuset och den minst sagt stereotypa legosoldatskaraktären lyckas skådisen ändå ingjuta både charm och känslosamhet i sin rollfigur. Vilket behövs eftersom han är i bild övervägande delen av speltiden. Scenen där han ska avslöja sitt tunga livsbagage (som lurat ett bra tag vid horisonten vid det laget) blev kanske inte direkt hjärteknipande men jag satt i alla fall inte och hånskrattade när han blottade sin själs våndor.

Meeeeen, rent tematiskt blir förstås också Hemsworth Extractions största black om foten i form av en orimligt muskulös och slitstark white saviour. I likhet med Wind River eller No Escape är filmens upplägg dock mer eller mindre omöjlig att lösa på något annat sätt. Det vill säga ha en känd skådis i huvudrollen som gör att västerländska Netflix-tittare lockas att klicka igång filmen, samtidigt som den innehåller en historia som bara kan utspelas i vad som för samma tittare kan uppfattas som laglöst land.

Men för att till en diminutiv del ändå försöka åtgärda detta kan jag ju då passa på att lyfta skådisar som indiske Randeep Hooda eller iransk-franska Golshifteh Farahani. Bägge gör mesta möjliga av sina roller, Hooda som slagskämpe med tveksam lojalitet och Farahani som mellanhand för Hemsworths uppdragsgivare. Farahani får till och med ta till vapen och vara lite aktiv i filmens sista fjärdedel.

Extraction är rent actionös som tar lite för lång tid på sig att snuva publiken något nytt i något som helst avseende. Det räcker med att ha sett Die Hard och Man on Fire för att ha både karaktärutveckling och plot mer eller mindre klar för sig. Men actionöset består som sagt ofta av ett gott hantverk och Hemsworth bidrar med många pluspoäng. En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one.

Edit 200501

Dags att uppdatera detta inlägg eftersom Extraction blev en slags inofficiell filmspanar-film. Dels såg jag den i en Netflix-party-sammansättning med Fredrik on Film samt Johan och Carl från Har du inte sett den? Dels har både Snacka om film!, Fripps filmrevyer och Jojjenito varit snabba på bollen och pratat eller skrivit om spektaklet. Dessutom har Henke från Fripps filmrevyer och Johan också hunnit prata om filmen i Shinypodden. Mer Chris åt folket!