Taxi Driver (1976)

Och återigen är det Filmmedia.se som sett till att jag fått tummen ur med följande inlägg.

Travis Bickle kan inte sova. Som det praktiske man han är tar han jobb som taxichaffis för att åtminstone kunna tjäna lite pengar på sin sömnlöshet. Fast med tanke på hans mentala hälsa hade det kanske varit smartare med ett annat jobb — Travis ser ett New York som är fullt av knarkare, kriminella, hallickar och horor samt har en sysselsättning som gör att han efter varje pass måste torka både blod och sperma från baksätet. Någon borde städa upp i skiten, tycker Travis.

Som en räddande ängel kommer så Betsy, ren och oskuldsfull. Travis bjuder ut henne men kraschlandar daten å det magnifikaste när han tar med Betsy på den bästa film han känner till, The Swedish Marriage Manual (kitschhöjdaren Kärlekens språk). Betsy vägrar fullt förståeligt efter detta att prata med honom och Travis vänder då sin uppmärksamhet mot Iris, en (mycket) ung prostituerad. Samtidigt inser han att om inte han städar upp skiten, kommer inte heller någon annan att göra det.

Taxi Driver innehåller så många klassiska scener och dialogsnuttar att det känns som man sett den bitvis flera gånger om. Därför är det svårt att se den med samma fräscha ögon som 1976 års publik. Det är ett New York i misär som vi får se genom Travis ögon, men hans inställning till gatulivet är också nästan det enda som vi får veta om honom, förutom att han lever ensam och tidigare har varit soldat. Mot kollegorna är han tvär och tystlåten. Knapphändigheten gör att Scorsese öppnar upp för tolkningar lite på samma sätt som Ridley Scott i Blade Runner.

Kameraarbetet är fullt av vinklar och åkningar och närbilder och jag kan inte bestämma mig för om det är skitnödigt eller briljant. Bernard Herrmanns score som pendlar fram och tillbaka mellan mjukt och skärande sätter fokus på Travis isolering. Trots Travis inneboende vrede och vämjelse är tempot så soft att när våldet väl kommer blir det obevekligen brutalt.

Trots filmens förmenta storhet fastnar jag mest för småsaker. Som det fullkomligt bisarra i att det säljs popcorn och godis på porrbiografen. Att Robert De Niro i vissa vinklar är ruggigt lik en svartmuskig Tobey Maguire. Och Harvey Keitel i hippiehår och linne? Nej. Bara…nej…