På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Alla som vi möter i 21 Grams har haft eller har ett ganska hårt liv. Cristina Peck är tack vare man och döttrar numera drogfri, men går fortfarande på AA-möten. Jack Jordan är den före detta fängelsekunden som sett Jesus-ljuset och nu försöker överföra sin övertygade frälsning på den yngre generationen. Paul Rivers har kanske ingen särskilt svår historia bakom sig men är nu döende om han inte får ett nytt hjärta.

Men för att få ett nytt hjärta krävs att någon lämnar ifrån sig sitt. Trots avrådan från både läkare och hustrun Mary vill Paul till varje pris ta reda på vems hjärta det är han har i sitt bröst. Och det är så han kommer i kontakt med Cristina.

21 Grams är andra delen i vad som lämpligt nog kallats Dödstrilogin av mexikanske regissören Alejandro González Iñárritu. De andra två är Amores perros från 2000 och Babel från 2006. Alla tre filmerna följer flera olika linjer som genom ett uppbrutet berättande så småningom förenas.

Därför gäller det att ha lite tålamod med 21 grams, för inledningsvis kan filmen kännas väldigt rörig. Den följer Naomi Watts, Benicio del Toro och Sean Penn i hopp och ryck, fragmentariska ögonblicksbilder som man först efter ett tag inser inte är kronologiskt ordnade. På ett sätt skulle man kunna ifrågasätta Iñárritus val att berätta sina historier på det här sättet eftersom filmen lika gärna hade kunnat följa ett linjärt spår.

Samtidigt är jag lite svag för den här typen av narrativ, det skapar en spänning och en nyfikenhet eftersom man får ledtrådar till vad som komma skall men först när sista ordet är sagt sitter med helheten. När hantverket dessutom är så kompetent genomfört som i 21 Grams tycker jag nog att det ger de sammantvinnade historierna en extra dimension. Framförallt som de i grunden inte är särskilt komplicerade.

Historiernas rättframhet gör också att mycket hänger på skådisarna och de genomför alla sitt känslomässiga hinderlopp med den äran. När jag ser Naomi Watts tillåta sig att bli ful i sin söndertrasande sorg fattar jag inte riktigt varför jag inte ser fler filmer med henne. Särskilt som jag nu minns att jag tänkte exakt samma sak efter att ha sett Mulholland Drive.

Naomi och hennes Cristina är nog den jag fastnar mest för i 21 Grams, antingen för att hon får genomgå den största förändringen (från tillfreds till plågat sliten) eller för att hennes karaktär är den mest sympatiska. Ju mer jag tänker på det framstår nämligen Sean Penns Paul som en egotrippad skitstövel. Han har tidigare inte varit främmande för vänsterprassel och hans jakt på sin hjärtdonator handlar uteslutande om vad han vill och känner. Att avstå sina älskade cigaretter i väntan på transplantation är inte att tänka på (”I go nuts if I don’t smoke”) och han avskedar den dagsköterska som han egentligen är beroende av (”She made me feel like a cripple”).

Jack, i form av en silverhårig Benicio del Toro (ärligt, jag kan faktiskt förstå hans casting till The Wolfman), är egentligen också egoistisk men döljer det under en yta av självgod nyfrälsning. Hans version av Jesus är någon som är högst påtaglig i det vardagliga livet, som ser till att allt händer, bra som dåligt. Fast när det blir riktigt dåligt är Jack inte så säker på att han vill vara Jesus kompis längre (”I did everything for him! He betrayed me!”). Det kristna kärleksbudskapet blir också i Jacks hem till en rätt speciell typ av barnuppfostran där ”vända andra kinden till” innebär att dottern måste låta sin bror smocka till henne på andra armen också. Varpå pappa smäller till sin son i huvudet med kommentaren ”There’s no hitting in this house”.

Givetvis finns här också många bra birollsinnehavare, där jag känner mig stolt över att spotta Eddie Marsan nästan på en gång trots att han till och med är utrustad med ett för honom ovanligt skägg. Charlotte Gainsbourg är bra som Pauls hårt prövade hustru men det är Melissa Leos lika hårt prövade hustru till Jack som dröjer sig kvar. Den kvinnan är född att spela stenhårda karaktärer, kvinnor som inte fått någonting gratis här i livet.

Jag gillade 21 Grams och jag vill minnas att detsamma gällde Babel. Kanske är det dags för Amores perros nu då? Eller se vad denne gravallvarlige regissör gjort med Bridman.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser