Okuribito (2008)

Så här mot slutet av året kan det ligga nära till hands att fundera över andra typer av slut. Det har både Fiffis filmtajm, Movies-Noir och Fripps filmrevyer också gjort.

***

alt. titel: Avsked, Departures

När orkestern han nyss fått jobb i som cellist måste läggas ned tappar Daigo Kobayashi tron på både sin förmåga och sin dröm. Kanske det inte var meningen att han skulle bli cellist trots allt? Med den glatt leende frun Mika i släptåg flyttar Daigo från Tokyo tillbaka till sin mors hus som stått tomt i några år.

Daigo kan knappt tro sin lycka när ha ser en anställningsannons som inte efterfrågar någon särskild erfarenhet men däremot rejält med betalt. Han ser ut att vara tillräckligt gammal för att veta att livet inte tillhandahåller några gratisluncher men måste tillfälligtvis ha glömt bort den lilla detaljen.

Därför blir han chockad när det visar sig att resebyråjobbet han trodde att han sökte visar sig höra till en helt annan byrå och bransch. Företaget AK Agent arbetar nämligen på uppdrag av begravningsbyråer med de ceremonier som krävs för att förbereda döda personer för begravning. Ett arbete som man i Japan inte talar särskilt högt om.

Mot stackars Mika är Daigo definitvt knäpptyst, han låtsas inför henne att han pysslar med helt andra saker. Själv känner han sig länge tveksam inför sitt nya yrke även om hans chef, den gamle Sasaki, hävdar att det är Daigos öde.

På ett eller annat sätt rör alla teman som avhandlas i Avsked föga förvånande döden på ett eller annat sätt. Kanske blir en sådan film per automatik tyngre i Japan där allt som rör döden anses föra med sig smuts och orenheter. Det inbegriper förstås också alla som arbetar med döda kroppar, däribland de som utför reningsriterna som går ut på att tvätta och klä den döda. Fram till mitten av 1800-talet tvingades de som hanterade döda leva i egna små samhällen, avskilda från den övriga gemenskapen.

Nu tycks de ritualer som Daigo och Sasaki genomför egentligen inte vara särskilt vanliga längre, inte ens på den mer traditionella landsbygden. De har väl ingen plats i ett modernt och rationellt samhälle, men om inte annat tycker jag att Avsked lyckas förmedla en bild av att de kanske borde ha det. För varför skulle det vara negativt med ceremonier där man gör sitt yttersta för att behandla den bortgångna med varsamhet och respekt, att ge dem en smula värdighet i vad som är den största utsatthet? Att det finns någon som är närvarande när slutet väl är kommet? I likhet med Daigo är det svårt att inte imponeras och beröras av Sasakis lugn, precision och omsorg.

De sörjande reagerar som sörjande över hela världen sannolikt reagerar: med ilska, vanmakt, skuld, tacksamhet, sorg och kärlek. I kontakt med döden finner både de och Daigo någon form av insikt; antingen det handlar om att man fortfarande är förälder till sitt upproriska barn eller att finna en ny mening med livet.

Avsked är en fin liten film, så fin att den faktiskt blev Japans första att få en Oscar i kategorin ”Best Foreign Language Film”. Det är förstås svårt att inte bli berörd av dess genomgående tema och värdighet. Så det är inte utan att jag känner mig fullkomligt hjärtlös när jag ändå har vissa invändningar.

Eftersom Daigo spelar cello är det fullt naturligt att scoret (komponerat av Studio Ghibli-medarbetaren Joe Hisaishi) genomgående är klassiskt och cellotungt. Tyvärr understryker det ibland lite väl övertydligt de scener vi ser framför oss, det blir stundtals antingen fånigt eller sentimentalt.

Bildmässigt kontrasteras de instängda döda med landskapsbilder från Yamagata-regionen som ligger i Japans norra del. Även här blir historien ibland väl övertydlig med årstidernas kretslopp, yrande snö eller körsbärsblom, lekande laxar (”Varför kämpar de så, när de ändå ska dö?”) och flygande svanar. Scenen där Daigo helt plötsligt sitter mitt ute på ett fält och spelar på sin barndomscello har för mycket av Sound of Music över sig för att jag ska kunna ta den på allvar.

Vill jag vara riktigt tjurig är det heller inte utan att jag noterar att alla döda som vi får se i filmen (oftast statister utvalda för att de kunde ligga extremt stilla) är förhållandevis välbehållna och inte sällan rätt unga. Inga utmärglade canceroffer, sönderslagna hustrur eller skitiga och ihjälfrusna pensionärer här inte. Men med tanke på inställningen till döden i Japan hade en sådan brutalitet sannolikt inte varit möjligt. Avsked är egentligen inte heller den typen av ultrarealistisk film.

Att Daigos berättelse inte överraskar (exempelvis är Sasaki en klassiskt vis och godhjärtad sensei) gör också mindre eftersom jag upplever att det inte är händelseutvecklingen som är det viktiga med Avsked. Det är en film som ger mig anledning att fundera på hur jag förhåller mig till döden, mina nära som redan är döda och de som förr eller senare kommer att dö. Hur ogärna jag än vill att det ska hända. Att den kan göra det och samtidigt förmedla en känsla av att döden inte alltid behöver vara en avgrundsdjup tragedi är dess största förtjänst.