Logan (2017)

Kärt barn har många namn. James Howlett. Logan. Wolverine. Oavsett namn handlar det om en man som är intill adamantium-märgen trött. Han är trött på att behöva jobba som limo-förare i El Paso och skjutsa runt enfaldiga möhippor eller packade studentgäng. Han är trött på att behöva leva i lönndom på andra sidan gränsen. Trött på att både ta hand om och gömma undan Charles Xavier som börjat bli tämligen gaggig på gamla dar (en åldringskonsekvens som inte är superlyckad hos en superhjälte med en superhjärna som Professor X). Till och med Wolverines tidigare närmast oförstörbara kropp börjar uppvisa ett visst slitage, skägget är silvergrått och från gång till annan hostar han som en tuberkulös Dickens-figur.

Men Logans livströtthet får hoppa in i baksätet ett tag när den lilla flickan Laura kommer in i hans liv. Laura är en artificiell mutant, en labbråtta skapad av det alltid lika ondsinta företaget Alkali-Transigen, vilket aldrig gett upp sina försök att avla fram den perfekta soldaten. Överraskande nog visar det sig att det kanske inte var världens bästa idé att först behöva uppfostra barnsoldatsmutanter. Men innan Laura och hennes kamrater vid försöksanläggningen blir eliminerade lyckas några av dem fly. Planen var att återsamlas i en fristad men Laura behöver Wolverines hjälp för att ta sig dit.

Logan lämnar inte sina tittare många sekunder att tveka över vad vi har för historia att göra med här. Per omgående får Wolverine nämligen rejält med stryk från ett gäng beklämmande vanliga biltjuvar och sedan fortsätter det mer eller mindre utför därifrån. Kanske blev jag lite extra tagen av Logan, men det här var nästan FÖR tungt.

Av olika anledningar delade jag upp Logan-titten på två dagar och under natten lyckades jag mer eller mindre drömma mig rakt in i filmen. Eller i alla fall upplevelsen av att sitta i en bil och inse att det inte fanns någonstans att åka där jag kunde vara säker. Känslan av förestående undergång är stark i filmen och satte sig dessutom i min kropp på ett sätt som gjorde det svårt att andas. Överhuvudtaget tycker jag att den typen av obönhörliga manhunt-historier är jobbiga, uppenbarligen behöver jag hoppet om en fristad hur ömtåligt det än må vara.

Det är inte så att jag enbart vill se filmer som levererar shits and giggles men av någon anledning fick jag samma intryck av Logan som när jag läste Harry Potter and the Order of the Phoenix. En värld som jag tagit del av, underhållits av, är på väg att försvinna. Kvar finns bara mörker och hopplöshet och det blir, som sagt, dystrare än jag känner mig riktigt bekväm med.

Jag kan ju heller inte påstå att jag inte hade en aning om vad Logan skulle handla om, jag kan bara konstatera att jag inte var riktigt förberedd på vad det skulle komma att betyda för mig. Jag har alltid tyckt bra om X-Men-världen och förlusten av den var inte rolig. Jag ville inte veta att det inte fötts några nya mutanter på 25 år eller att Logan, Xavier och den bleksiktige Caliban är allt som finns kvar.

Men om vi ska bli kliniska för en stund och bortse från känslopjunket är själva historien i Logan av hyfsat välbekant art. En flykt undan fienden där andningspauserna bara blir kortare och kortare. Möten med vänliga människor som får betala ett dyrt pris för sin medmänsklighet. En välbekant historia som icke desto mindre är välberättad och dessutom iscensatt av duktiga skådisar.

Att Patrick Stewart kan skådespela Star Fleet-uniformen av alla inom hundra parsec är allmänt känt, så den stora överraskningen i Logan får istället tillhöra den unga Dafne Keen som spelar Laura. Större delen av filmen är hon stum, vilket enligt min mening är fullkomligt briljant. Frånvaron av putslustiga eller lillgamla repliker ger desto större utrymme för hennes speciella mimik och förstärker intrycket av henne som ett ungt, men livsfarligt djur. En harpaltsstor järv, en igel med klor.

Att spegla berättelsen om Laura och Logan mot den klassiska western-filmen Shane är ett annat smart drag som jag uppskattar. Istället för en man och en ung pojke har vi en man och en ung flicka. Istället för revolvermannen som offrar sig i syfte att den unge pojken aldrig ska behöva leva hans liv kan Wolverine inte delge sin andliga dotter mycket mer än ett kärvt ”Learn to live with it”. En läxa han själv aldrig riktigt lyckats lära sig.

Klart jag hellre hade tagit farväl av Charles Xavier och Wolverine under mer triumfatoriska former. Eller fått se dem slå sig till ro och njuta livets otium i all oändlighet. Men om det nu skulle sluta som det gjorde är jag glad att det fick göra det under de välkonstruerade former som Logan kunde tillhandahålla.