Atomic Blonde (2017)

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.

Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?

Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.

Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blonde är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.

Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.

Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?

Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.

Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?

Andra som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm och Jojjenito. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.