Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Först ut är The Mummy, men likheterna med Boris Karloff som antingen distingerad exotisk gentleman eller täckt i gasbinda med stelnad havregrynsgröt i plytet är små. Rentutav minimala skulle jag vilja påstå. Därför är det kanske lite orättvist att påstå att Universal bestämt sig för att plundra sina egna gravfält eftersom åtminstone denna första film skamlöst använder sig av tusen och en influenser från helt andra filmer än The Mummy från 1932.

Ramarna för en mumie-historia går dock inte att rucka på allt för mycket, förstås. Någon måste komma i kontakt med en mumie, vilken allt som oftast ligger begravd i ett exotiskt ökenlandskap. I och med den kontakten utdelas inte sällan minst en styck hemsk förbannelse vilken det sedan tar resten av historien att komma undan.

Här är det som sagt soldaten Nick Morton som tack vare att han befriar den egyptiska mumieprinsessan Ahmanet blir utsedd att vara hennes gemål och mottagare av guden Sets ande. En ära han gärna hade kunnat vara utan, eftersom det bland annat innebär att Ahmanet ska köra in en dolk i bröstet på honom.

Fasiken, det är så mycket som skaver i den här filmen att det är svårt att sortera bland alla halvt ruttnande mumielindor. Precis som i fallet med filmer som Van Helsing eller League of Extraordinary Gentlemen lät idén med ett ”dark universe” sannolikt skithäftig i hiss-pitch-versionen. Men när den väl passerat oändliga mängder mötestimmar, manusförfattare, regissör och eventuellt också en välkänd huvudrollsinnehavare med egna åsikter är slutresultatet inte stort mer än ett fortfarande stendött lik.

Universal försöker stämningsmässigt med frenetiskt övermod dunka ned Marvels fyrkantiga humorkloss i DC:s runda gravallvarsöppning. Valet att förflytta hela historien från ett soligt Egypten till ett England i konstant halvdunkel och dessutom slänga in en slags SHIELD-kopia (ledd av typ det enda klassiska monster som Universal tidigare inte annekterat) är olyckligt. Enbart de första minutrarna av Karloffs original från 30-talet innehåller mer atmosfär och spänning än hela den här CGI-festen.

Dessutom borde någon ha haft cojones nog att rösta emot idén på Tom Cruise i huvudrollen. Jag inser förstås att det är en skådis vars medverkan sannolikt innebär lika säkert klirr i kassan som en filmserie med oändligt antal uppföljare, prequels, reboots och allt vad de nu kan innehålla. Men medan filmen försöker visa upp Nick Morton, en kaxig skojartyp på 30+ (hej, Brendan Frasers Rick O’Connell!), ser jag bara Tompa Cruise, född 1962. Ok, 55 är förvisso 30+ men… The Mummy vill så hemskt gärna låtsas att Tom bara är några år äldre än Annabelle Wallis (född 1984), Sofia Boutella (född 1982) och Jake Johnson (född 1978). Det är att begära för mycket av tittarnas förmåga till själsuggerering.

Vore jag Universal-chef skulle jag sannolikt också gräma mig något enormt över att premiären på The Mummy sammanföll med Wonder Woman. För där Mirakelkvinnan blev tvungen att brottas med mänskliga tillkortakommanden (en kamp som till viss del motiverar filmens gravallvar) förlägger The Mummy världens ondska hos ett antal uråldriga monster, vilka blir till allt för banala motståndare. Det är en ondska som rör sig i verklighetens tassemarker men som existerar helt oberoende av mänskligheten. I det här fallet blir alltså människan enbart ett offer för ondskans ensidiga förövare.

Med de glasögonen på näsan är det därmed förstås inte heller särskilt förvånade att filmen i huvudsak framställer Iraks krigszoner som exotiskt spännande resmål fyllda med skatter. Det är platser där man utan problem kan kasta granater hej vilt omkring sig och begära flygunderstöd från amerikanska armén när det blir för hett om öronen eftersom de ändå bara bebos av palestinasjalsbeprydda ”rebeller”.

På en individuell genusnivå är det vidare närmast öppet mål att jämföra den sexuellt mörka och onda förförerskan Sofia Boutella som bara är ute efter vår hjältes kropp med den blonda frälserskan Annabelle Wallis, vilken ser att Nick i grund och botten är en ”good man”.

The Mummy är tyvärr vare sig åskviggen som ger monstret liv eller ritualen som återuppväcker mumien från de döda. Den reser sig aldrig utan förblir ett osnyggt hopsytt hafsverk som redan börjat lukta och läcka i sömmarna.

Vad tyckte de andra filmspanarna? Bara att klicka vidare och se efter!
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Jojjenito
The Nerd Bird
Filmfrommen
Flmr

Annonser