Mad Max Fury RoadI en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.

Men visa mig den dystopiskt postapokalyptiska diktatur som är utan sina uppror och jag ska visa dig en rätt trist film. Nu har Immortan Joes avelskvinnor tröttnat på att vara sektledarens egendom och försöker med hjälp av långtradarchaffisen Furiosa fly till det mytomspunna Dryland ”the green place”. Furiosa som borde vara lite av en odd man out i Joes Citadell eftersom hon är en kvinna. En kvinna som dessutom inte är vilken chaffis som helst med reklamkepa och synlig rövglipa som kan tävla med Grand Canyon, eftersom hon rattar en ”war rigg”.

Men visa mig den dystopiskt postapokalyptiska diktator som låter någon sticka med hans harem och jag ska visa dig en rätt kort film (Arrrgh, they’re gone! Oh well, win some, loose some… The End). Joe beordrar sina trogna war boys att sätta efter Furiosa och hennes passagerare och det är här som Max kommer in i historien. Tillfångatagen har han tilldelats rollen av blodgivare och hans mottagare vill förstås inte avstå en så spännande jakt. Lösning: hänga den mänskliga blodpåsen på bilens front som en motvillig och munkorgsförsedd galjonsfigur.

Det känns som att denna senkomna uppföljare till de tre första Mad Max-filmerna hade kunnat bli nästan vad som helst. Särskilt som regissör och manusförfattare George Millers CV innehåller de mest varierande produkter. Vi snackar allt från Mad Max till Twilight Zone till Lorenzo’s Oil till Babe till Happy Feet.

Tack och lov har Miller hållit Fury Road kliniskt ren från både hjärtevärmande medicinska stordåd och gulliga djurungar. Landskapet andas för mig mer av fantasy än science fiction-artad postapokalyps (you say potato, I say potatho) och de svepande sanddynerna gör att filmen känns renblästrad samtidigt som allt som rör Citadellet, Gas Town och Bullet Farm är skitigt och rostigt. De förvridna kropparna bland de förtryckta massorna, Joes vanskapta barn och People Eaters elefantiasis närmar sig nästan ett Cronenburgskt organiskt äckel.

Det tar dock ett tag innan jag hänger med på den rasande vägen, under första halvtimmen har jag svårt att få koll på dess konturer. Det löser sig dock rätt bra när hjärnan till slut kan lägga i rätt växel – det här är ingen film om Mad Max. Han blir i allt väsentligt snarare en skottglugg som ger oss i publiken möjlighet att ta del av historien runt Furiosa och hennes tjejgäng. Han är flugan i passagerarhytten som genom ett mirakel undgår att krossas mot vindrutan, bli dränkt av spolarvätskan eller pressad platt av torkarbladen.

Och det är väl det här som vissa har haft problem med, att Fury Road är en film om ett gäng kvinnor och inte Max själv. Som en mer välformulerad källa än jag själv uttryckt det, kvinnornas syfte i Mad Max-filmer bör vara ett av följande: ”to be raped so Mel Gibson can get mad, to be sexual partners with a guy trying to kill Mel Gibson, to be murdered so Mel Gibson can get mad [or] to force Mel Gibson to fight in the Thunderdome.”

Själv tyckte jag att det blev rätt kul med det sätt som filmen målar upp två närmast diametralt motsatta sekter. War boys mot haremsdamer, dödande kulor mot livgivande frön, kromade käftar mot fladdrande tyger och hoppet om ett ärorikt valhalla mot hoppet om ”the green place”. Charlize Therons Furiosa är astuff men hyllningskörerna av Fury Road som något slags feministiskt mästerverk ska kanske ses som ett tecken på hur svältfödd publiken är på den här typen av rollbyten? För inte är det någon större tvekan om vilket kön som associeras med vilken sekt? Att männen faktiskt också måste tillhandahålla åtminstone ett uns av livgivande ”frön” för att det ska bli några barn i kvinnornas fruktbara kroppar verkar nästan ha glömts bort i sammanhanget.

Men vi besparas åtminstone ens en antydan av spirande kärlekshistoria och vid ett minnesvärt tillfälle får Furiosa inte bara ta över den stora pickadollen utan Max låter henne dessutom använda honom som skjutstöd. På pluskontot måste också sättas upp en kompetent berättad historia som aldrig grottar ned sig i onödiga detaljer (hur organiserade exempelvis Furiosa och tjejerna sin flykt?) och som gör Fury Road till något mer än bara coolt actionförpackat ögongodis.

Och ärligt talat – en film där skurkjakten ständigt ackompanjeras av en eldsprutande elgitarr som trakteras av en kille iförd vad som ser ut att vara en röd onesie-pyamas har ett rätt stabilt pluskonto.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Det börjar vara rätt många som har tyckt till om Furiosa och Max äventyr: Fiffis filmtajm, Filmitch, Jojjenito, Den perfekta filmen, Fripps filmrevyer, Vrångmannen och Surskägget, Plox, The Nerd Bird, Flmr och Filmparadiset.

Annonser