Rörelsen: Den andra platsen (2015)

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Det är den här vardagligt verkliga världen som den unge John Lindqvist med alla till buds stående medel försöker fly från när vi möter honom under ungefär ett halvår i mitten på 80-talet. Han har flyttat in till stan från Blackeberg för att försöka slå sig fram som trollkarl i underhållningsvärlden och ägnar dagarna åt en nedslående tiggarrunda till restauranger som inte är det minsta intresserade att hyra in en ”pajas till kaffet”.

Han har ett tveksamt hyreskontrakt till ett gårdshus på Luntmakargatan, vilket som av en händelse ligger mer eller mindre vägg i vägg med Brunkebergstunneln. Det finns något i den där tunneln som långsamt invaderar Johns värld och som bland annat får honom att försöka nedteckna en märklig händelse från barndomen. En berättelse i berättelsen om en mobbad pojke som möter ett övergivet barn…

Som synes är Rörelsen inte bara en prequel till Himmelstrand utan också en roman där John Ajvide Lindqvist slår knut på sig själv i (fejk)biografiska ansatser. De självbiografiska inslagen är knappast någon hemlighet, frågan som läsaren möjligen ska ställa sig är hur mycket självbiografi vi snackar om här. Hade han sitt första jobb på en restaurang som hette Monte Carlo? Fick han någonsin dagsböter för stöld? Och hyste han någonsin en obönhörlig längtan att knuffa ned oskyldiga medmänniskor framför ett tunnelbanetåg?

Det finns dock också en god chans att det inte är meningen att läsaren ska ställa några frågor överhuvudtaget. I samma friskrivande anda som jag uppfattade i Himmelstrand finns hänvisningar till författare som Beckett och Sartre samt ett kortare meningsutbyte om böcker som saknar handling.

Men helt utan händelseutveckling är Rörelsen absolut inte, snarare tvärtom. Frågan som kvarstår är dock densamma som i Himmelstrand – åt vilket håll rör sig egentligen romanen och dess huvudperson? Har författaren Ajvide Lindqvist någon poäng med att berätta det han berättar om den unge sökarens liv?

I brist på svar i det avseendet går det förstås att istället jaga kopplingar till Himmelstrand och fältet, som i den här versionen kommer att kallas Den Andra Platsen. Istället för att vara ett limbo eller en skärseld som för de förvisade husvagnsinvånarna i den tidigare romanen blir platsen här en fristad och en trygghet. En tillflykt där man både kan lära känna sitt sanna jag och visa upp det utan att skämmas. Och skymtar vi inte också en svart tiger till tonerna av gatumusikantens framförande av Peter Himmelstrandlåtar där han står i Brunkebergstunneln?

Men eftersom det ändå finns mer av en handling i Rörelsen har jag inte lika svårt för poänglösheten som i Himmelstrand. Då får jag större problem med dels romanens språk, dels distansen som introduceras genom författarens tilltal. Den unge John Lindqvist har en olycksalig faiblesse för ålderdomliga ord som man väl i och för sig skulle kunna skriva upp på pretentiös-sökar-ungdoms-kontot men när ”hugsvalelse” återkommer för tredje gången känns det bara högtravande och krystat. Den som berättar allt detta är dessutom inte den unge John utan författaren John Ajvide Linqvist, 30 years down the road. Hans metakommentarer om både sin egen berättelse och det författarskap som vi läsare kommit att bekanta oss med under åren funkar inte för min del. Jag rycks bort från mitten av 80-talet med LP-skivor, Depeche Mode och ”Stripped” och landar pladask i en frustrerande förvirring över vad författaren egentligen pysslar med. Liknelserna mellan suget hos Den Andra Platsen och ett missbruk, vilket som helst, blir ännu mer ineffektiva när de tydligt pekas ut av författaren själv.

Med två delar av trilogin innan för bältet känner jag en viss tillförsikt inför den sista delen, X. Jag tror knappast att jag kommer att få några fler svar men tycker mig i alla fall ha en tydligare bild av vad jag kan förvänta mig. Men fortfarande har jag svårt att skaka av mig känslan av att detta är böcker skrivna med presumtiva uppsatser och avhandlingar i litteraturvetenskap i bakhuvudet. I det avseendet är de förstås som öppnad kroppspulsåder för fältets vita vampyrer.

Annonser

Atomic Blonde (2017)

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!