Split (2016)

Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Nu befinner de sig i en fönsterlös skrubb och utan en aning om vad mannen egentligen vill med dem. Särskilt som han verkar vara ännu mer labil än vad kidnappningen av tre unga tjejer skulle antyda. Plötsligt står han nämligen i dörren klädd som kvinna och påstår sig heta Patricia. Patricia verkar förvisso vara mer omtänksam än deras pedantiske kidnappare men har inga som helst planer på att låta flickorna löpa.

M. Night Shyamalan är en regissör som rent matematiskt hade en väldigt tillfredsställande karriär till och med After Earth från 2013 om man nu gillar snygga diagram. Från The Sixth Sense till After Earth syns nämligen en vackert stadig nedåtgående trend, ett par IMDb-ratings eller Metacritic-score lägre för varje gång filmmakaren klämde ur sig en film.

Men i och med Split har den trenden brutits. Trist för oss som gillar snygga diagram men kul för Shyamalan förstås. Dock är det inte så svårt att känna igen en hel del av regissören och manusförfattarens älsklingsgrepp (”Jag skriver egna låtar”)…

Filmen avslöjar exempelvis snart att vår förövare lider av personlighetsklyvning (Dissasociative Identity Disorder, DID) och det är upp till läkaren Karen Fletcher att lägga ut texten om vilka märkliga uttryck denna sjukdom kan ta sig. För säkerhets skull får hon under filmens gång delta i en vetenskaplig konferens där det också blir uppenbart att hennes slutsatser om hur den mänskliga hjärnan och medvetandet kan påverka den fysiska kroppen inte får stå oemotsagda av läkarkollektivet (slutsatser som föga förvånande också redan fått skit från diverse intresseorganisationer som inte uppskattar att deras hjärtefrågor kläs i parapsykologiskt anstrukna och galna förövarkläder).

På samma sätt som After Earth skulle man alltså kunna säga att Split vilar på ett slags ”mind over matter”-tema. Både när det gäller skillnaderna mellan de olika personligheter som kan rymmas i samma kropp och flickornas hantering av sin fångenskap. Ganska snart fördjupas nämligen konflikten mellan Claire och Marcia å ena sidan samt Casey å den andra. Claire deklarerar med en gång att de är tre mot en och att det är dags att i sann systerskapsanda vägra vara offer. Istället ska de kämpa emot och slå sig fria. Casey menar att allt inte är riktigt så enkelt med ett lugn som låter tittaren ana att hon har erfarenheter som ger henne andra verktyg att hantera situationen än de oförstörda familjeflickorna. Under nya omständigheter förvandlas de oförstörda till orena medan de traumatiserade och trasiga håller nyckeln till skapelsens krona i sina händer (och kroppar).

De tre tjejerna spelas fullt och klassiskt skräckfilmskompetent av Anya Taylor-Joy, Haley Lu Richardson och Jessica Sula. Men som var och en som sett filmens trailer kanske kan ana är Splits stora behållning James McAvoy och hans porträttering av en handfull av de inte mindre än 23 personligheter som ska rymmas i en enda kropp. På det hela taget tycker jag att han övertygar som Dennis, Patricia, Barry och de andra tack vare fullt blås på mimik, kroppshållning och tal. Särskilt Patricia har utrustats med olika småljud och grimaser som känns mycket trovärdiga. Nioåringen Hedwig blir kanske lite mer stereotyp med sin läspning men samtidigt fyller den förstås sitt syfte eftersom vi med en gång fattar att det är ett barn vi står inför.

Split känns också igen som en typisk Shyamalan-produkt i det att dess styrka snarare ligger i den successivt förtätade atmosfären (mycket tack vare bild och ljud) snarare än ett briljant avslut (även om den absolut sista scenen förstås var rolig för de som kan sin Shyamalan). Den här gången har hans huskompositör James Newton Howard fått lämna över taktpinnen till en viss West Dylan Thordson som skapat ett betydligt mindre melodiskt score vilket emellertid passar mycket bra in i Splits klaustrofobiska känsla.

Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad blir jag också av alla influenser som regissören lyckats plocka upp och ändå få ihop något som knappast kan misstas för hans eget. X-Men, Star Trek, Silence of the Lambs, Adaptation, Beetlejuice. Vilket leder oss ända tillbaka till den klassiska sagan om Rumpelstiltskin eller Päronskaft som han ibland fått heta på svenska. Namn är makt.

Vi var flera filmspanare som passade på att inleda Stockholm Filmdagar med Split.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir