Split (2016)

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Nu befinner de sig i en fönsterlös skrubb och utan en aning om vad mannen egentligen vill med dem. Särskilt som han verkar vara ännu mer labil än vad kidnappningen av tre unga tjejer skulle antyda. Plötsligt står han nämligen i dörren klädd som kvinna och påstår sig heta Patricia. Patricia verkar förvisso vara mer omtänksam än deras pedantiske kidnappare men har inga som helst planer på att låta flickorna löpa.

M. Night Shyamalan är en regissör som rent matematiskt hade en väldigt tillfredsställande karriär till och med After Earth från 2013 om man nu gillar snygga diagram. Från The Sixth Sense till After Earth syns nämligen en vackert stadig nedåtgående trend, ett par IMDb-ratings eller Metacritic-score lägre för varje gång filmmakaren klämde ur sig en film.

Men i och med Split har den trenden brutits. Trist för oss som gillar snygga diagram men kul för Shyamalan förstås. Dock är det inte så svårt att känna igen en hel del av regissören och manusförfattarens älsklingsgrepp (”Jag skriver egna låtar”)…

Filmen avslöjar exempelvis snart att vår förövare lider av personlighetsklyvning (Dissasociative Identity Disorder, DID) och det är upp till läkaren Karen Fletcher att lägga ut texten om vilka märkliga uttryck denna sjukdom kan ta sig. För säkerhets skull får hon under filmens gång delta i en vetenskaplig konferens där det också blir uppenbart att hennes slutsatser om hur den mänskliga hjärnan och medvetandet kan påverka den fysiska kroppen inte får stå oemotsagda av läkarkollektivet (slutsatser som föga förvånande också redan fått skit från diverse intresseorganisationer som inte uppskattar att deras hjärtefrågor kläs i parapsykologiskt anstrukna och galna förövarkläder).

På samma sätt som After Earth skulle man alltså kunna säga att Split vilar på ett slags ”mind over matter”-tema. Både när det gäller skillnaderna mellan de olika personligheter som kan rymmas i samma kropp och flickornas hantering av sin fångenskap. Ganska snart fördjupas nämligen konflikten mellan Claire och Marcia å ena sidan samt Casey å den andra. Claire deklarerar med en gång att de är tre mot en och att det är dags att i sann systerskapsanda vägra vara offer. Istället ska de kämpa emot och slå sig fria. Casey menar att allt inte är riktigt så enkelt med ett lugn som låter tittaren ana att hon har erfarenheter som ger henne andra verktyg att hantera situationen än de oförstörda familjeflickorna. Under nya omständigheter förvandlas de oförstörda till orena medan de traumatiserade och trasiga håller nyckeln till skapelsens krona i sina händer (och kroppar).

De tre tjejerna spelas fullt och klassiskt skräckfilmskompetent av Anya Taylor-Joy, Haley Lu Richardson och Jessica Sula. Men som var och en som sett filmens trailer kanske kan ana är Splits stora behållning James McAvoy och hans porträttering av en handfull av de inte mindre än 23 personligheter som ska rymmas i en enda kropp. På det hela taget tycker jag att han övertygar som Dennis, Patricia, Barry och de andra tack vare fullt blås på mimik, kroppshållning och tal. Särskilt Patricia har utrustats med olika småljud och grimaser som känns mycket trovärdiga. Nioåringen Hedwig blir kanske lite mer stereotyp med sin läspning men samtidigt fyller den förstås sitt syfte eftersom vi med en gång fattar att det är ett barn vi står inför.

Split känns också igen som en typisk Shyamalan-produkt i det att dess styrka snarare ligger i den successivt förtätade atmosfären (mycket tack vare bild och ljud) snarare än ett briljant avslut (även om den absolut sista scenen förstås var rolig för de som kan sin Shyamalan). Den här gången har hans huskompositör James Newton Howard fått lämna över taktpinnen till en viss West Dylan Thordson som skapat ett betydligt mindre melodiskt score vilket emellertid passar mycket bra in i Splits klaustrofobiska känsla.

Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad blir jag också av alla influenser som regissören lyckats plocka upp och ändå få ihop något som knappast kan misstas för hans eget. X-Men, Star Trek, Silence of the Lambs, Adaptation, Beetlejuice. Vilket leder oss ända tillbaka till den klassiska sagan om Rumpelstiltskin eller Päronskaft som han ibland fått heta på svenska. Namn är makt.

star_full 2star_full 2star_full 2

sthlm-filmdagar-2017_100Vi var flera filmspanare som passade på att inleda Stockholm Filmdagar med Split.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir

6 reaktioner till “Split (2016)”

  1. Jo allt är relativt. Det är värre att bo i en kartong på motorvägen och tvingas gå upp två timmar före man går och lägger sig… Eller, hur var det nu igen? 🙂

    Och i relation till After Earth var detta en gudomlig film. Spänningen, stämningen och skådespeleriet tog den långt. Synd att regissören inte kunde överraska oss med ett helt vanligt slut utan överraskningar…

  2. Nu har jag inte sett flera av M. Nights senare filmer (dock The Visit som inte var någon höjdare), men håller med om att denna var klart bättre än vad hans nedåtgående formkurva visat på.

    Jag gillade förvisso kopplingen till en av hans tidigare (bra) filmer som fick filmen att få en lite annan betydelse, men som helhet kunde den kanske ha bjudit på lite mer.

    Jag skriver också om Split idag:
    http://moviesnoir.blogspot.com/2017/01/split.html

  3. Haha, håller med om Patricia. Bäst av personligheterna. McAvoy måste ha haft rejält kul under den här inspelningen. Du vet att Joaquin Phoenix var påtänkt först för rollen?

  4. @Henke: Fast efter den stora revealen var det väl inte så m¨ånga överraskningar? Så för att vara Shyamalan var jag ju riktigt återhållsam? 😉

    @Movies-Noir: Mja, förutom slutet var det inte så himla mycket jag saknade måste jag erkänna. Hyfsad historia, bra skpdespeleri, snyggt filmad.

    @Jojjenito: Phoenix skulle nog också ha kunnat funka, problemet är möjligen att hans gomspalt kanske skulle göra det lite svårare att upfatta honom som flera olika personer.

  5. Låter helt klart som Shamalama har ruskat av sig värsta skiten från After Earth! Gött! Denna ska (givetvis) ses!

    (The Visit var ju förstås jäkligt underhållande också) 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: