Det är faktiskt inga försiktiga knackningar som hörs på dörren till det charmiga trähuset, idylliskt (men avsides) beläget i skogen invid en sjö. Snarare är det rejäla bankningar, vilket inte är så konstigt om man betänker att den som står för bankandet är byggd som en mindre stridsvagn.
Fortsätt läsa ”Knock at the Cabin (2023)”
alt. titel: Ringu – the Ring, Ring – Das Original, The Ring (El círculo), The Ring, Ring
Upplägget i denna moderna klassiker torde vara så pass välbekant att det knappt behövs återges, eller hur? Hur tittaren introduceras i den moderna myten om det förbannade videobandet av två tonårstjejer, för att sedan gå vidare till TV-journalisten Reiko Asakawa. Reiko är redan intresserad av exakt samma myt, men inledningsvis ovetande om att den har en koppling till systerdottern Tomokos dödsfall.
Fortsätt läsa ”Ringu (1998)”
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Fortsätt läsa ”The Others (2001)”
Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.
När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.
***
2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.
Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2000-2001”
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1998-1999”
M. Night Shyamalan som regissör är ett intressant fenomen. När The Sixth Sense kom i slutet på 90-talet tycktes det som om den unge indier-amerikanen inte kunde göra något fel. Filmen som sådan har blivit något av en pop-kulturell ikon, från Haley Joel Osments darrande stämma ”I see dead people” till den smått revolutionerande upplösningen.
Rörliga bilder och tryckta ord 