the-godfather-iiiTvå fabulöst framgångsrika filmer med varsin guldgubbe var tydligen inte nog för Paramount. Sexton år efter The Godfather: Part II bestämde man sig för att försöka piska liv i den avsomnade hästen som av allt att döma i alla fall hade fått behålla huvudet eftersom både regissör Francis Ford Coppola samt huvudrollsinnehavaren Al Pacino återvände för att reprisera sina 70-tals-prestationer.

Men tyvärr blev denna tredje film i serien en sådan där produktion som gör att filmtittare fortfarande  med gott samvete kan ösa förakt över själlösa uppföljare. Coppola, som med de tidigare gudfädren levererade tajta historier och spännande relationer, tycks här inte ha gett två ruttna lingon  för att få något annat än det allra mest nödvändiga att funka.

Ja, historien i sig är begriplig. Ja, skådisprestationerna är ok. Men med tanke på att de primärt kommer från veteraner som Pacino (vilken dock har börjat glida över till sitt patenterade överspel) och Diane Keaton snarare än nykomlingarna Andy Garcia och Sophia Coppola ska man kanske inte ge regissören allt för mycket cred i det här läget.

Mängden syrliga kommentarer som sagts om Sophia Coppolas insats är lika mångtaliga som axen på ett vajande vetefält men ska jag vara helt ärlig måste jag säga: SÅ dålig är hon inte. Däremot är hon verkligen ingen superduktig skådis och framförallt är relationsdynamiken mellan henne och Andy Garcia mer död än gudfaderhästen som Paramount förgäves försöker kickstarta.

Det sorgliga är att Coppola både försökt att återupprepa vissa säkra grepp från de tidigare filmerna och ösa på med häftigare scener men inget av det funkar. Historien känns bara platt och livlös, kanske till viss del också beroende på att den till skillnad från de tidigare filmerna berättas i realtid, utan tidshopp.

Brutaliteten i den berömda takvånings-helikopterscenen blir, med de två tidigare filmernas relativa återhållsamhet i ryggen, bara överdriven och på gränsen till löjlig. Den avslutande korsklippningen mellan operaföreställning och uppdragsmord känns mer välbekant men blir allt för utdragen och mot slutet så operateatralisk att även den passerar gränsen för det fåniga med bred marginal. Och apropå längden: det torde vara symptomatiskt att filmen är 40 minuter kortare än tvåan men känns minst dubbelt så lång.

Karaktärsutvecklingen matchas heller inte av historien. Andy Garcias kusin Vincent är nästan parodiskt hetlevrad och aggressiv (på gränsen till korkad) för att sedan utan någon egentlig anledning bli Michaels slipade och högt värderade medarbetare. Vad hände med Michaels konstaterande ”You are what you are…”? När Garcia i slutet ska försöka återupprepa Al Pacinos mottagande av den hedersbetygelse som tillkommer en Don har man återigen trillat i fånighetsfällan. Andy Garcia är ingen Al Pacino. Men det är knappt ens Al Pacino i den här filmen heller, så det går kanske på ett ut.

I tvåan fick vi också se hur Corleonesystern Connie ångrade sina tidigare snedsteg och nu välkomnades tillbaka in i familjekretsen. Men vi har ändå inte sett tillräckligt mycket av henne för att jag riktigt ska förstå hur hon kunnat utvecklas till den stentuffa bad ass italienska matrona som vi får se här. Jag skulle gärna också ha velat få veta hur hon rationaliserar bort att Michael dödade Fredo, ett faktum hon knappast kan vara ovetande om.

Jag har förstått att historien om familjen Corleones öden och äventyr kan ses som en allegori över det USA som Vito invandrar till i början av 1900-talet. Från början var det enkelt: hårt arbete och pragmatism säkerställer fysisk överlevnad. Sedan blir det krångligare – inflytande för med sig helt nya problem. Och i denna tredje film får Michael summera det alla innerst inne alltid har misstänkt: ”the higher I go, the more crooked it becomes”. Frågan är om det är möjligt att någonsin räta ut denna krökta märla? Om Paramount får önska ser vi kanske svaret i The Godfather Part IV: Meet the Family?

star_full 2star_full 2

Annonser