Det är faktiskt inga försiktiga knackningar som hörs på dörren till det charmiga trähuset, idylliskt (men avsides) beläget i skogen invid en sjö. Snarare är det rejäla bankningar, vilket inte är så konstigt om man betänker att den som står för bankandet är byggd som en mindre stridsvagn.
Fortsätt läsa ”Knock at the Cabin (2023)”
Anne Stewart vet exakt hur spöken ser ut och älskar att skrämma sin lillebror Nicholas med bilden av skepnader med lakan över sig och rasslande kedjor i händerna. Och pojken Victor som hon börjat se i huset hemma på Jersey ser inte alls ut så, så han kan ju inte vara ett spöke. Anne föredrar att kalla Victor och hela hans familj för ”inkräktare” och kan också rita teckningar av dem. Inklusive en skrämmande gammal dam med spretigt hår.
Fortsätt läsa ”The Others (2001)”
Adoptivföräldrarna Eleanor och Frederick Little kunde inte ha varit mer lämpligt namngivna för den föräldralöse Stuart, med tanke på att han är knappt en tvärhand hög. I allt övrigt är de också utomordentligt lämpliga adoptivföräldrar eftersom de redan har en bror till Stuart, ett överjordiskt charmigt hus samt gott om kärleksfull omtanke att slösa på sin nye familjemedlem. Möjligen finns en hake i ekvationen. Eleanor och Frederick, samt deras biologiske son George, är människor medan Stuart är en mus, komplett med vit päls och svans.
Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.
När det kommer till advokatthrillers torde det absolut mest välkända namnet fortfarande vara John Grisham. Med start 1989 och A Time to Kill har det hunnit bli inte mindre än nästan 40 romaner och tiotalet filmadaptioner (inklusive det något otippade paret Skipping Christmas och Christmas With the Cranks).
När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.
Allting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.
Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.
Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.
Vi gör ett kortare uppehåll i Star Trek-temat för att göra plats åt den senaste Filmspanar-filmen. Men tamejtusan om vi ändå inte lyckades hitta några Star Trek-referenser här också… Alltid lika relevant med andra ord!
***
Som liten pojke tvingades Kitai Raige åse hur hans syster dödades på det mest brutala sätt, utan att kunna lyfta ett finger för att hjälpa henne. Skulden för detta har följt honom hela livet, tillsammans med ilskan mot generalfadern Cypher som ständigt var ute på uppdrag istället för att kunna ta hand om sin familj. Strandsatt på det sedan tusen år övergivna jordklotet får dock Kit möjlighet att både ta tag i sina skuldkänslor och faderskomplex.
M. Night Shyamalan som regissör är ett intressant fenomen. När The Sixth Sense kom i slutet på 90-talet tycktes det som om den unge indier-amerikanen inte kunde göra något fel. Filmen som sådan har blivit något av en pop-kulturell ikon, från Haley Joel Osments darrande stämma ”I see dead people” till den smått revolutionerande upplösningen.
Rörliga bilder och tryckta ord 