Rust and bonealt. titel: Rust and Bone

Av rost märkte jag inte så mycket av i De rouille et d’os, men desto mer ben. Både närvarande och icke-närvarande.

Stéphanie råkar ut för en olycka vid en vattenpark i södra Frankrike där hon arbetar som späckhuggartränare. När hon senare vaknar upp på sjukhuset får hon fullkomlig panik när hon inser att läkarna varit tvungna att amputera bägge hennes ben ovanför knäskålarna.

Att direkt komma ut från en olycka starkare än någonsin, fånga dagen på allvar och ta en halvnelson på livet ligger inte för Stéphanie. Hon gör klumpiga försök att smuggla undan skalpeller för att ta livet av sig och på sjukgymnastiken sitter hon mest i sin rullstol och stirrar tomt på de andra patienternas gåträning.

Till slut är hon tillräckligt frisk att flytta in i en egen rullstolsanpassad lägenhet men vad ska hon egentligen göra där på egen hand? Av någon anledning har hon sparat numret till Ali, en dörrvakt på nattklubben dit hon brukade gå för att ragga innan olyckan. Av en lika outgrundlig anledning hörsammar han hennes samtal och förmår henne att inte bara ta sig utanför dörren utan till slut också ta en simtur i havet.

Mellan Ali och Stéphanie spirar nu en särpräglad vänskap. De ger varandra styrka men det är en relation som likt de flesta relationer också ställer krav.

När jag var yngre minns jag att jag tyckte det verkade jätteroligt att gå på kryckor. Att fixa en dubbelsidig amputation var kanske inget jag på allvar övervägde, men ett yttepyttelitet benbrott tyckte jag ändå verkade vara ett billigt pris att betala. Och hade jag nu övervägt det där amputationsalternativet hade jag säkert mått bra av att se De rouille…, för om inte annat blir det helt klart att det inte är någon söndagspromenad att sakna bägge sina ben.

Jag bestämde mig för att se De rouille… av två anledningar. (1) Jag mindes att ett par Filmspanare varit imponerade av den när den visades vid Stockholms Filmfestival 2013 och (2) jag hade precis sett Marion Cotillard briljera i Dardennebrödernas film Deux jours… och var sugen på mer.

Och visst är det svårt att finna fel i själva skådespelandet. Både Cotillards Stéphanie och Matthias Schoenaerts Ali är karaktärer som tillåts vara komplexa, känns trovärdiga samt har ett ett mycket bra och befriande prosaiskt samspel sinsemellan. Men filmen är som allra bäst när de antingen agerar mot varandra eller vi får följa Stéphanie. Antingen för att hon är den bättre skådespelaren eller för att hennes liv inom filmens ram har ett tydligt mål: hon måste lära sig att leva igen. Utan sina ben. En desto större utmaning eftersom man helt kort får intrycket av att hon inte direkt skuttade fram i ett konstant glädjerus innan olyckan heller.

Tyvärr är huvudpersonen i De rouille... inte Stéphanie utan Ali och jag blir inte klok på varken honom eller hans historia. Han är utan mål eller driv, det enda han verkar vilja ha ut av livet är att få thaiboxas (fajterna kan möjligen vara någon slags informell MMA). Förutom det är livet bara något som händer Ali, inget han tar itu med. Han är helt fokuserad på sig själv och sina egna behov, att han har en liten son i släptåg tycks inte bekymra honom överhövan. Grabben kan ju alltid tas om hand av någon annan medan Ali antingen jobbar, tränar eller umgås med Stéphanie.

Det här gör tyvärr att hela filmen känns rätt poänglös, det blir liksom aldrig tydligt vart den är på väg någonstans. I det avseendet tyckte jag särskilt att det allra sista slutet blev väldigt knepigt, det kom liksom farande som en hagelsvärm från vänsterkanten och hängde egentligen inte alls ihop med det som hänt precis innan.

Nej, den stora behållningen med De rouille… var helt klart Marion Cotillard. Hon får inte bara de bästa scenerna helt för sig själv utan lämnar också publiken kliandes sig i skallen som skolstartslusinfesterade barn över hur specialeffektsteamet så totalt lyckats trolla bort hennes ben.

star_full 2star_half_full

Annonser