You are currently browsing the tag archive for the ‘James McAvoy’ tag.

Dags för bloggens traditionsenliga julfilmsomdöme — det är ju ändå första advent!

***

alt. titel: Arthur och julklappsrushen

Trots ännu en lyckad julklappsutdelning världen över är stämningen något tryckt i Tomtefamiljen. Farfar tycker att den nutida utdelningen är alltför mekaniserad och mesig. Annat var det på hans tid när han fick ducka för andra världskrigets luftvärnskanoner!

Storebror Steve (som till synes hoppat över alla sin leg days) är inte bara lite tjurig över farfars välkända litanior (ärligt talat, vem vill egentligen tillbaka till eran som saknade uppkoppling men var full med blyförgiftade leksaker?!) utan också för att han trodde att detta skulle vara julen när han officiellt fick ta över efter pappa Tomte.

Istället har pappa, hög på adrenalin efter genomfört uppdrag, backat på sitt halva löfte till Steve och bestämt sig för att han nog är fit for fight ytterligare ett år. Vilket förpassar Steve att än en gång överse utdelningen från högkvarteret på Nordpolen. De enda som försöker hålla humöret uppe är mamma Tomte och lillebror Arthur. Arthur älskar julen, ingen är fullare av uppriktig julanda än honom. Men han är samtidigt en kille med bägge tummarna mitt i den klumpiga handen (plus en för tomtar olycklig höjdrädsla) och får därför utföra sysslor som är på tryggt avstånd från något som helst ansvar.

Och inte blir Steve på bättre humör när det visar sig att årets operation (mot alla odds, riskanalyser och kvalitetssäkringar) lyckats missa att dela ut en julklapp. Själv är han beredd att ta ett inte helt perfekt resultat, det övergripande målet uppnåddes trots allt med en acceptabel felmarginal. Men här sätter Arthurs julanda stopp (samt det faktum att han som ansvarig för alla barns julklappsbrev vet hur mycket lilla Gwen längtar efter sin cykel) – finns det inga andra lösningar får han väl själv se till att leverera det förlorade paketet. Men kommer han att hinna runt halva världen (och lite till) innan morgonen kommer till Cornwall?

Mycket tack vare Fiffis positiva omdöme försökte jag mig på en animerad julfilm. Att Arthur Christmas dessutom var producerad av brittiska Aardman Animations sved verkligen inte, filmen är på det hela taget både snygg (förstås!), klurig, fartfylld och rolig. Människorna ser lite plastiga ut i ansiktena men när man tittar närmare på exempelvis farfars ögonbryn, renarnas päls eller Steves julgransformade lilla getskägg inser man att det är ett medvetet val, inget som är en konsekvens av undermålig teknik.

Två saker står i fokus såvitt jag kan se: betydelsen av att inga barn någonsin får tvivla på att tomten alltid kommer att leverera en klapp (vilket översätts till julanda) och att familjer måste lyssna på varandra. Jag kan tycka att Arthur Christmas lyckas bättre i den senare ansatsen än i den förra (det blir alltid komplicerat att försöka klämma ihop behovet av prylar med mer abstrakta julvärden).

Särskilt rollfigurerna farfar och mamma Tomte känns avgjort mer brittiska än amerikanska på ett sympatiskt sätt. Relationen mellan dels Arthur och farfar, dels Steve och pappa tyckte jag också framställdes på ett sätt som inte blev alltför smörigt. Till viss del skulle jag tro att röstcastingen har sin del i det, för Arthur Christmas bjuder på gräddan av välkända brittiska skådisar – James McAvoy (Arthur), Hugh Laurie (Steve), Jim Broadbent (pappa) och Bill Nighy (farfar). Ingen som har sett Love Actually blir heller särskilt överraskad av Nighys avslutande julsång.

Tyvärr blir filmens huvudsakliga berättelse — Arthurs leverans av Gwens julklapp — väl ruschig, hysterisk, långdragen och krystad när manuset slänger in den ena himlaspärren efter den andra (från borttappade renar till hungriga lejon). Bihistorien om hur människorna tolkar Arthurs framfart som aliens vilka är ute efter att förstöra julen kändes rejält onödig. Filmens stora behållning blir istället (som så ofta i den här typen av historier skulle jag vilja påstå) beskrivningen av dagens högteknologiska Tomte-operation under Steves militäriska överinseende med tusen underfundiga detaljer (hans undangömda tomtedräkt från Versace, high tech-”släden” SG-1).

Helt ok för en tittning, men inget som kvalificerar sig för en plats i mitt julfilmspanthéon.

Vill du bli lite mer pepp på Arthur Christmas rekommenderar jag att du istället tittar in hos Fiffi.

Annonser

“A crack of lightning. A mad genious. An unholy creation.”

Yessireebob, gather round, boys and girls! Det är dags för ännu en version av Mary Shelleys till synes aldrig åldrande berättelse som den moderne Prometheus. Shelley och vissa adaptioner efter henne har fokuserat mycket på det stackars lidande monstret. Han som aldrig bett om att få födas till en hård och okänslig värld av en man som dessutom inte vill veta av sin hiskeliga skapelse.

Läs hela inlägget här »

Så är vi framme vid den hett efterlängtade fortsättningen på gårdagens snabba X-Men-genomgång.

***

Vi som levde under 80-talet gjorde det i skuggan av kärnvapen. Frågan var länge inte om, utan när, det kalla kriget skulle värmas upp till kokpunkten. Tänk då hur förvånade vi blev när apokalypsen kom i form av en egyptisk jättesmurf?!

Läs hela inlägget här »

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Läs hela inlägget här »

the-conspiratorMan kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Läs hela inlägget här »

Sista Shakespeare ut! Nu känns förstås livet tomt och innehållslöst, men håll ut. Snart är det ju dags för min och Filmitch traditionsenliga musikalvecka.

Även den här söndagen har jag och Filmitch teamat när det gäller pjäs, men hans Macbeth har nog trots att regissören heter Roman Polanski tagit en lite mer traditionell väg när det gäller framställning.

***

Macbeth 2005 Läs hela inlägget här »

Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.

10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”

Zwartboek pic

Läs hela inlägget här »

Days of Future PastLäget är kritiskt. Inte bara för våra X-Men, utan för alla mutanter. De är jagade till utrotningens gräns av de ondsinta väktarna (sentinels) som så småningom också tagit sig an både människor med muterade gener som ännu inte kommit till uttryck och människor som försökt hjälpa de utsatta.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser