live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Men älskare av den grå och stenhårda staden på USA:s östkust ska kanske inte hetsa upp sig allt för mycket över Live By Night. Efter en omgång mot en av Bostons storgangstrar, Albert White, och ett misslyckat bankrån som resulterade i ett antal döda polismän (ingen större hit i en stad med en hårdnackad polisstyrka) drar nämligen vår hjälte Joe Coughlin söderut till Florida. Därmed läge för gulddrypande kvällsolspanoreringar, ljusa linnekostymer, exotiska sambatakter och romdestillering.

I ett USA som vantrivs under förbudstidens ok är det en bra affär att frakta den gyllene drycken norrut. Men Joe är en förtänksam man och inser att den sortens idiotiska lagar inte kan hålla för evigt. Han blåser därför liv i alla maffiafamiljers säkra kort allt sedan The Godfather –luxuösa casinon. En god idé om det inte vore för den kristna predikanten som uppviglar lokalbefolkningen med fördömanden av såväl starka drycker som spel och dobbel.

Ben Affleck är en skådis som från tid till annan kan framstå som ganska träig. Generellt upplever jag att han gjort sina bättre prestationer i filmerna som han själv regisserat och så även här. Inte så att hans Joe Coughlin är ett under av psykologisk djupsinnighet (däremot av musklig Batman-biffighet), men en person som blir trovärdig när han omges av en kompetent cast som porträtterar likaledes grunda personer.

Missförstå mig rätt, jag gillade Live By Night. Men jag gillade framförallt filmen för att den bjöd mig på en gedigen, om än rätt välbekant, historia. Under filmens gång står de allra flesta deltagarna och stampar rent karaktärsmässigt, oavsett vad som händer dem. Joe själv har en närmast övernaturlig överlevnadsförmåga (i det påminner han en hel del om Forrest Bondurant i Lawless), främst beroende på street smarts och ett strategiskt sinnelag.

Han tillhör sortens personlighet som tycks älskas med särskild glöd av just amerikaner – en man som lever efter sina egna regler, society be damned! Han är laglös, en outlaw (men ingen gangster). Han lyckas på något outgrundligt sätt förena sin brottsliga bana med en slags hederlighet och i slutänden framstå som en romantiker som är för godhjärtad för att vilja tjäna pengar på vare sig prostitution eller knark. Vilket i och för sig också påminner om en viss välbekant maffia-don.

Förutom sin historia tycker jag också att filmen vinner på ett generellt snyggt foto, mustiga miljöer, snygga kostymer och scenografi samt som sagt en stabil cast med namn som Chris Cooper, Elle Fanning, Zoe Saldana, Brendan Gleeson, Sienna Miller, Titus Welliver och Matthew Maher i rullorna.

Det finns plats för många turer runt Floridas träskmarker under filmens 129 minutrar. Så också för teman som att man alltid hemsöks av sina handlingar, att frihet kan betyda olika saker för olika människor och att de största fula fiskarna alltid återfinns i samhällets styrande lager. Egentligen är filmen lite för fullsmockad, men den som stack ut var Joes konflikt med KKK, en hävdvunnen tradition i södern. Just den gav en liten fräschör till det annars klassiska maffiaupplägget och det var nästan roligt att se Joes frustration över att försöka handskas med en så världsfrånvänd och föga affärsmässig livssyn. På det hela taget är det det icke-affärsmässiga och icke-pragmatiska som han tvingas kämpa mest med. Det svårt att argumentera i sak med vare sig religion eller rasism. Eller den egna avsaknaden av hänsynslöshet heller för den delen.

star_full 2star_full 2star_full 2

sthlm-filmdagar-2017_100Vi var i alla fall ett par filmspanare som passade på att se Bennys senaste film under Stockholm filmdagar
Fiffis filmtajm
Movies-Noir

Annonser