You are currently browsing the tag archive for the ‘Berlin’ tag.

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Ken har inte prioriteringarna helt rätt när han från början främst är intresserad av den superhäftiga motocrosshojen som av oklar anledning står uppställd i biograflobbyn. Men George, som vet vad som är viktigt här i livet, ser till att de två strax istället limmar på Cheryl och Kathy.

Werner snuddar vid masken som hänger på hojens handtag och eftersom alla blinda är typ Daredevil känner han genast att det är något fel med den. Men Liz, som släpat med sig stackars Werner för att hon ska kunna hooka upp med sitt ragg, bryr sig inte överhövan. Det gör inte heller Rosemary (vars röda spandexbyxor och allmänna framtoning skär sig lite med hennes mormors-namn. Även om hon inte vore prostituerad borde hon heta Classy eller något liknande…) som får en liten reva i kinden när hon provar masken och skrattar tillsammans med Carmen och Tony.

Kathys förhoppning att det inte ska bli en skräckfilm kommer strax på skam när vi får följa ett gäng ungdomar som i starkt blåljus besöker en ensligt belägen ruin. Där hittar de en mask och en bok i en slags stenlåda. (Kommentarerna att de skulle ha hittat Nostradamus kista får mig att ifrågasätta deras mest rudimentära förmåga till storleksuppfattning eftersom lådan är typ en meter lång och Nostradamus såvitt jag vet aldrig har varit känd för att vara kortväxt). Boken levererar halvkvädna visor om att demoner är ondskans verktyg och att masken kan få folk att bli demoner, vilka därigenom förpestar världen.

Rosemary är vid det här laget lite störd och stressad över att hennes sår på kinden inte vill sluta blöda och går till toaletten. Ungefär i höjd med att filmen som visas tycks gå över i en slasher med glimmande knivblad och skvättande blod börjar något helt annat skvätta ur Rosemary. Föga förvånande förvandlas hon snabbt till en demon med röda ögon, huggtänder huller om buller i käften, långa klor och dräglandes något grönt klägg. Hennes första offer blir Carmen men snart är paniken ett faktum bland det högst varierande antalet biobesökare (beroende lite på vilken typ av scen som filmas).

Redan i förtexterna förstår man att här ska det bli åka av. Jag menar, vad annat kan man förvänta sig av en film med soundtrack från både Saxon och Accept?! Nä, tänkte väl det… Här signaleras en nivå av coolhet som i och för sig rimmar helt och fullt med motocrosscyklar, röda spandexbrallor och ett bilburet ligistgäng vars ledare kallas för ”Ripper”.

För att nå ett vettigt underhållningsvärde skulle Dèmoni för min del ha behövt åtföljas av lite sällskap och rejäla mängder öl. En film där man kan skratta åt alla idiotierna och snacka lite skit när det inte händer så mycket. Ett par visuella grepp låter ana filmen som Dèmoni hade kunnat bli – de Twin Peaks-liknande röda sammetsdraperierna som tycks oändligt stora och demongänget som kommer smygande i motljus och dimma (vilket demongäng reser utan en rökmaskin?!) uppför biograftrappan. Men förutom draperierna är exempelvis biografsalongen så torftig att det enda jag kan tänka på är att stolarna ser grymt obekväma ut. Och visst är demoneffekterna slafsiga så det räcker (det syns å andra sidan också att man lagt ned både mer och mindre ansträngning på dem) men scenerna saknar nerv och blir närmast långtråkiga efter ett tag.

Korsklippningen mellan den eskalerande situationen i salongen och filmen-i-filmen lyckas inte riktigt få till det, bara nästan. Den svarte Tony drar givetvis stilett och den enda filmens kvinnor kan bidra med är att skrika ”Do something!”.

Dèmoni är nog gjord med en annan publik än mig själv i åtanke. En yngre sådan, som bättre kan roas av ren body count, bröst, uttryckta ögon och spetsningar på armeringsjärn. Men för all del, det är inte alla som törs lägga in en Dawn of the Dead-blinkande deus ex machina-helikopter. Kudos, Lamberto Bava!

Demonstatus:
Tanken bakom gratisvisningen är något oklar – om Rosemary aldrig hade provat masken och fått sitt sår, hade då inget hänt? Det är dock intressant att demonerna benämns som en ”pestilence” vilka ska sprida sin smitta över världen eftersom Dèmoni därmed använder samma zombieöverföringsgrepp som The Evil Dead. Här gäller alltså enbart besatthet.

Till skillnad från zombies är det dock mer oklart vad som krävs för att ta kål på monstren och vi har också en förvånansvärt snabb evolution till ett mer avancerat monster. Notera dock mängden — ett (1) sådant monster — för det är sannolikt exakt så många man hade råd med.

Annonser

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

MI-6-agenten Lorraine Broughton ställer inte heller särskilt många frågor när hon skickas till Berlin i slutet av 1989, det är ju hennes jobb. Men det är en stad i uppror hon anländer till, alla aktörer som tänkas kan och som har spioner i stan (det vill säga: alla) är ute efter spioneriets heliga graal som tycks vara på vift. En bruttolista på aktiva spioner i fel händer kan bli ödesdiger för rätt sida.

Om det nu finns en rätt sida vill säga. För någonstans i bakgrunden finns hela tiden den där ständiga spionfrågan: vem har rätt och vem har fel? Vad är sanning och vad är lögn? Who won and what was the fucking game anyway?

Men Atomic Blonde är en film för en generation som blivit vana vid att deras spioner ska sparka mer stjärt än sitta på den och snacka. Vi är alltså långt ifrån en musgrå John le Carré, både vad gäller spionerna och omgivningarna. Berlin anno 1989 är mindre betong och mur än det är sexklubbar, barer, neon, tetris, punkare, boomboxar. Och musik, musik i massor. Från bilstereos och klubbar strömmar Nena, Depeche Mode, David Bowie, Duran Duran och Public Enemy.

Och mitt i allt detta befinner sig Charlize Theron. Efter Mad Max: Fury Road trodde man kanske inte att hon kunde bli mycket tuffare men här har hon alltså tagit ytterligare ett steg på den vägen. Hennes Lorraine går på en diet av iskall Stoli och lavahett adrenalin, ytterligare en i raden av spioner som tack vare sin yrkesbana är mer eller mindre psykiska vrak. Eftersom Atomic Blond är en film som börjar i slutet har vi också sett hennes blåslagna kropp och vet därmed att varje sammandrabbning gör nya kontusionsinsättningar på kroppskontot.

Och många sammandrabbningar blir det. Det är inte förrän i slutet som det långsamt går upp för mig att de tamejfan tycks vara utan klippning varenda en! Åtminstone upplevde jag de som det från den punkt när jag blev medveten om det hela och det gör dem ju inte mindre imponerande. Theron slåss med en blandning av elegans och gatuslugger, allt beroende på ork och förmåga, på ett sätt som känns realistiskt. Med sin förmåga att använda sig av alla till buds stående medel blir hon en blond Jackie Chan (fast utan martial arts, då). Sannolikt är det ingen slump att regissören David Leitch har ett gediget förflutet i stuntbranchen.

Theron flankeras av en hyfsat solid cast, med namn som James McAvoy (håller han månne på att bli typecastad som en larger-than-life-galning?), John Goodman, Toby Jones, Eddie Marsan (der är väl bara Ulrich Mühe som skulle vara bättre på att spela brun stasitjänsteman än Marsan) och Sofia Boutella (som får vara lite mer levande här än i The Mummy). Minsann hittar vi inte också vår egen Bill Skarsgård på ett hörn?

Möjligen är detta en bättre cast än vad Atomic Blonde egentligen förtjänar. För plockar man bort de ascoola slagsmålsscenerna, Therons allmänna fuck you-attityd och ett par metagrepp som gör framställningen aningens mer påhittig än en obruten skottlinje från A till Ö finns det väl egentligen inte så värst mycket kvar av exempelvis story eller moraliska dilemman att fånga på mikrofilmen.

Men vad gör det, när hela härligheten kröns av Queens Under Pressure? Jag lämnar i alla fall Atomic Blonde med två spännande frågor surrandes i skallen. Hur mycket potential finns det inte nu för Deadpool 2 som också ska regisseras av Leitch? Och vilken roll kommer att fullborda trojkan som Theron påbörjat med Imperator Furiosa och Lorraine Broughton?

En annan som också sett Atomic Blonde är Fiffis filmtajm. Bloggarna Movies-Noir, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den? är andra som redan sagt sitt om Charlize.

 

PhoenixNelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.

Läs hela inlägget här »

Equilibriumalt. titel: Cubic

Det bör kunna ses som något av en naturlag (eller kanske ännu hellre en kulturlag) att i samma sekund som en stat försöker förbjuda något måste samma stat också upprätta någon form av rättskipande kraft som dels ska hålla koll på det förbjudna, dels ”ta hand” om de medborgare som inte följer lagens bokstav.

Läs hela inlägget här »

CabaretWillkommen, bienvenue, welcome rakt in i det berlinska 30-talet. Verkligheten må vara kall, hård samt fylld med lika delar fattigdom och nazism men inne på Kit Kat Klub är livet vackert och sorglöst. Det finns alltid ett dansnummer som livar upp och en rik man som kan köpa en ett glas champagne. I alla fall om man är Sally Bowles, en till synes sorglös sångerska som ständigt drömmer om sitt stora genomslag på vita duken. Då, om inte annat, skulle hennes diplomatpappa äntligen uppmärksamma sin dotter.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.

Der Untergang Läs hela inlägget här »

alt.titel: Vi barn från Bahnhof Zoo

Att komma hem efter tre dagars jobbresa och hitta en oväntad film i posten, det är en trevlig överraskning. När det sedan visar sig att det är snälla och generösa bloggkollegor som skickat filmen med omtanke om ens cineastiska allmänbildning blir överraskningen ännu trevligare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Wings of Desire, Himmel över Berlin

Som en liten hyllning till den nyss avlidne Peter Falk och en påminnelse om att han faktiskt hade fler bidrag till den globala kultursfären än Columbo.

***

I Berlin (och i alla andra städer på jorden får man väl anta) finns det änglar som har förmågan att uppfatta människors tankar. De enda som kan känna deras närvaro är barn och Himmel över Berlin både öppnas och åtföljs konstant av ett långt poem (av Peter Handke) om hur barn uppfattar världen mer omedelbart och ”rent” än vuxna. Egentligen verkar inte dessa långrocksklädda och målarpenselhästsvansförsedda entiteter ha någon direkt uppgift, men de tycks dras till människor i nöd eller handlingar och tankar som ”vittnar om mänsklighetens andlighet”. Om människans andlighet bäst uttrycks av att man låter sig bli blöt av regnet fastän man inte behöver kan dock diskuteras.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg