You are currently browsing the tag archive for the ‘Sean Penn’ tag.
På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.
***
Det slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?
2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?
På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.
alt. titel: Falken och snömannen
The Falcon and the Snowman inleds med en tydlig BOATS-förklaring och i det här fallet är det nog ingen dum idé eftersom historien (som så ofta när det gäller BOATS) är så osannolik att man annars avfärdat den direkt.
Innan jag tar itu med året 2004 måste jag be året 2005 om ursäkt. Av någon anledning fick jag för mig att indie-filmen Mysterious Skin var från det senare året och inte det tidigare. Därmed fick en av 2005 års bubblare stryka på foten för att Mysterious Skin skulle få plats på listan när den egentligen skulle ha hamnat här. Nåvälan, gjort är gjort men rätt ska också vara rätt.
På förekommen anledning från det senaste Filmspanar-temat ”På väg”, där Into the Wild kvalade in hos både Jessica på The Velvet Café och Jimmy på Except Fear.
***
Visst har vi väl alla vid ett eller flera tillfällen känt oss mer eller mindre utleda på detta moderna stressamhälle som ”tvingar” oss att varje dag gå upp, gå till jobbet, komma hem, gå och lägga sig och gå upp igen. Allt i ett evinnerligt hamsterhjul som man ibland kan ställa sig lite undrande till hur man hamnade i och ännu mer undrande inför hur man ska komma ur det. Om man ens kommer på tanken att det skulle gå att komma ur det.
”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” Exakt vad som händer när goda män väl väljer att agera kan man förstås fråga sig. Klart är i alla fall att när ett gäng poliser, nyss hemkomna från andra världskrigets fasor, väljer att agera blir det liv i luckan.
Rättrådige polisen John O’Mara accepterar, trots sin ömma hustrus tårfyllda vädjanden att låta bli, ett uppdrag att rensa bland L.A.’s maffiaslödder. Det huvudsakliga slöddret man helst vill åt är den maktgalne Mickey Cohen, vilken inte skyr några medel att lägga stadens brottsliga värld under sig.
alt titel: Häftigt drag i plugget
Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.
Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.
Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.
Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.
Samuel Bicke är en loser. En tragisk loser. En svettig, tragisk loser. Och allt eftersom handlingen framskrider, desto svettigare och mer tragisk blir han. Och vi vet ju vad som händer med losers — ”Go crazy?” ”Don’t mind if I do!!”
That’s what HE said!