Ida (2013)

Den unga novisen Anna har levt större delen av sitt liv i klostret på den polska landsbygden. Hon är helt inställd på att avlägga sina nunnelöften om kyskhet, fattigdom och lydnad mot Gud men abedissan kräver att hon först ska göra upp med sitt förflutna.

Det visar sig nämligen att Anna har en livs levande moster i en närbelägen stad. Och mostern är inte den enda överraskningen. När Anna kommer för att hälsa på meddelar kvinnan frankt att hennes unga niece kan vara hur mycket kristen nunna hon vill men det förändrar inte det faktum att hon är född judinna.

Anna, som egentligen heter Ida, och mostern Wanda reser till Wanda och Idas mammas hemby. Där visar det sig att systrarnas hus övertagits av den familj som under en period gömde Idas föräldrar undan nazisterna. Och vare sig sonen i familjen eller den övriga byn är särskilt intresserade av att diskutera den judiska frågan, så här knappt 20 år efter krigsslutet.

Så, en långsam, tyst och svartvit polsk film. Eftersom jag såg Ida bara dagarna efter att ha avnjutit en annan ”främmande språk”-oscarsfilm var förväntningarna rätt lågt ställda från min sida. Den argentinska Wild Tales var absurd, mustig och ofta väldigt rolig, hur skulle Ida kunna tävla mot det?!

Döm min förvåning när jag tvingas konstatera att Argentina inte alls sparkar så mycket polsk ändalykt som jag förutsatte. Visst, Ida är till både stil och tempo mer arty farty samt till innehåll avsevärt mer behjärtansvärd men ändå långt ifrån en dålig film. Eftersom den ska utspela sig i början på 60-talet tycker jag att både bildformatet (4:3) och valet att filma i svartvitt funkar, särskilt när det kombineras med ett kommunistiskt Polen som luktar surkål, svart bröd, mögel, fuktigt ylle och dessutom får en att frysa in i märgen.

Oscarsjuryn brukar gilla filmer som ska tvätta en historiskt smutsig byk och Ida har lyckats få in två fullträffar i det avseendet. Dels har vi historien om vad som egentligen hände med Ida och Wandas familj under krigsåren, dels Wandas egen berättelse om hur hon som en del av det kommunistiska rättsväsendet förklarade krig mot folkets fiender. Styrkan i filmen är att inget av detta är något som ältas uppåt och nedåt, inte heller framlänges och baklänges. Det blir ett sakligt konstaterande av faktum och sedan är det upp till tittaren att fälla sina egna avgöranden.

Ida är mer än bara en intressant film, den är faktiskt också bra (samt föredömligt kort). Men stramheten i utförandet, prettokänslan i bildspråket och det faktum att Ida själv blir något av ett tomt kärl som bara fylls av det som för tillfället finns omkring henne, må det sedan vara Gud, judiska trauman eller jazzmusik, gör att inte blir en tillräckligt engagerande film. Jag tar in den mer med hjärnan än med hjärtat eller magen.