Deadpool 2 (2018)

Deadpool 2 hymlar inte med att den fortsätter i tangentens riktning från originalet. På en gång langas det upp en action-figur (well, sort of) från slutscenen i Logan ackompanjerad av Deadpools klagolåt över hur rivalen satt en närmast orimlig standard i fråga om insatser.

Om man har svårt att se det roliga i metahumor, referenser och underbältethumor, tja då ska man kanske hoppa över Deadpool 2. Det finns förvisso både en handling och actionscener men de är generellt av en sådan generisk art att utan den där komedimuslin (så påkostad att den sannolikt uppgraderats till att kallas granola) finns bara en skål med filmjölk kvar. Standardfilmjölk.

Men eftersom jag trots det ändå fann handlingen bättre än i första Deadpool vill jag ägna den några rader. I originalet sökte Deadpool bot, bättring och hämnd för egen del. I Deadpool 2 träffar han den unge och arge mutanten Russell, aka Firefist. Russell har spenderat ett par år på ett hem för ”Mutant Reeducation”, lett av en oerhört obehaglig och strikt religiös rektor.

På grund av Russells oförmåga att kontrollera sina krafter och Deadpools oförmåga att inte bete sig som ett rövhål slutar mötet med att de bägge två slängs i det isiga mutantfängelset Icebox. Även iförda en slags kragar som hämmar deras krafter vilket innebär att Deadpools allestädes närvarande cancer har obegränsad tillgång till hans celler.

Och en sjuk och trött Deadpool är inte den soligaste mutanten i Marveluniversat. Så när fängelset invaderas av en tidresande halvmekanisk supersoldat tycker sig vår superhjälte inte se någon större poäng i att skydda Russell. Ett beslut som han senare, i frihet, förvånansvärt nog får lite dåligt samvete för. Därför samlar han ihop ett gäng mutanter under det könsneutrala namnet X-Force för att frita grabben. Men Russell har redan skaffat sig en ny kompis i finkan.

Den första Deadpool-filmen var en frisk fläkt i Marvel-världen och uppföljaren är faktiskt inte mycket sämre den. Faktiskt undrar jag om den banne mig inte är bättre, trots att själva stilen nu är välbekant. Humorn är lika rolig, med en hel del Marvel-pikar och makabert kroppsplågande för Deadpools räkning. Handlingen, med Russell i något slags huvudfokus, är som sagt bättre eller i alla fall mer engagerande.

Och ska vi snacka skurkar räcker det kanske att fundera på matchen Ed Skrein vs Josh Brolin? Nä just det, inte mycket till fajt att tala om där. Brolin är stenhård som tidsresenären Cable och han närvaro leder förstås också till att Ryan Reynolds Deadpool ges tillfälle att droppa ett Thanos-skämt eller två. Plus reflektionen att Cable är en så mörk figur att man skulle kunna tro att han kom från DC-världen istället.

Bland nykomlingarna finna anledning att lyfta såväl Zazie Beetz som den lyckosamma Domino (vem säger att tur inte är en superkraft?) som Julian Dennison, vilken spelar Russell. En mutant långtifrån glamoröst hårdkokta typer som Rouge, Iceman eller Negasonic Teenage Warhead. Plus Eddie Marsan i rollen som Russells rektor förstås.

Deadpool 2 står sig väl, både som uppföljare och på egna ben (även om de under en period är byxlösa barnsben). Och missa för allt i världen inte postcreditscenerna där Ryan Reynolds tar tillfället i akt att justera sitt tidigare CV en smula.