You are currently browsing the tag archive for the ‘Naomi Watts’ tag.

Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.

Fast det där sista är inte riktigt sant. Josh och Cornelia kommer i kontakt med de 20 år yngre Jamie och Darby, vilka hyllar ”authenticity” och högaktar allt det där som vi 70-talister växte upp med. Varför använda Spotify när man kan skaffa sig oändliga hyllmeter med vinylskivor? Varför köpa ett skrivbord på IKEA när man kan göra ett själv? Varför använda dator när världen fortfarande innehåller fullt fungerande skrivmaskiner? Och måste man verkligen kolla upp allt man inte kommer på direkt på mobilen? (Svar: ja, det måste man absolut…)

Lika bra att följa upp Frances Ha med ytterligare en Baumbach-film och den här gången gick det mycket bättre, antagligen för att While We’re Young (i likhet med Marriage Story) innehåller mer av en historia eller tydlig händelseutveckling. I fallet While… bjussar Baumbach faktiskt på en riktigt matig berättelse som på ett snyggt sätt knyter ihop filmens teman: dödsångest, åldersnojja, generationsklyftor, objektivitet, sanning och historieberättande.

Två saker tycker jag dock att filmen misslyckas med. Nog för att Ben Stillers nojjor är intressanta och drivande för filmen, särskilt hur han under nästan tio år begravt sig i sitt filmprojekt. Om inte annat blir det dråpligt när han orerar över sin films teman (den ska vara både materialistisk och intellektuell – ”It’s really about America!”) eller försöker motivera varför han samlat på sig nästan 100 intervjutimmar med en professor som ärligt talat är oerhört trist att lyssna på. Filmen blir för honom en ursäkt att ta till i alla lägen, oavsett om det handlar om att inte kunna göra den där spontanresan till Paris, förklara varför han reducerat sig själv till att bara vara allvarstyngd, alternativt föraktfull, eller faktiskt blotta sig så mycket som en färdig film kräver.

Den som blir lidande av både det projektet och filmens fokus på det är Cornelia, spelad av Naomi Watts. Watts är en alldeles för bra skådis för att kastas bort i en roll som inte får vara så mycket mer än Ben Stillers sparringpartner. Hur hon egentligen känner inför exempelvis sitt arbete som filmproducent får vi aldrig veta. Hon ekar sin makes åldersnojja och påstådda tillfredsställelse över att aldrig ha skaffat barn men hon får sedan aldrig en chans att ändra eller nyansera de här åsikterna under filmens gång.

Baumbach håller ett fast grepp om While… ända fram till de allra sista minutrarna där han i alla fall tappar mig helt. Är det lag på att ett 40+-pars acceptans av sin ålder måste symboliseras eller krönas av ett barn? Är det verkligen omöjligt för ett sådant par att umgås med jämnåriga vänner och bekanta utan att ha föräldraskapet som förenar dem? Det framstår för mig i så fall som ett oerhört tröstlöst slut. Jag blir heller inte riktigt klar över motsättningen (så framstår det i alla fall i mina ögon) mellan inledningens citat som handlar om att våga släppa in ungdomen i sitt liv och avslutningen som snarare verkar vilja konstatera att generationsgapet är omöjligt att överbrygga.

Som om detta inte vore nog faller Baumbach dessutom för frestelsen att försöka klämma in lite teknologiskepsis eller kanske till och med -skräck i de sista sekunderna, vilket också tog ifrån den övriga filmen en del av dess genomslag.

Men förutom de här två invändningarna var jag avgjort underhållen av While… Adam Driver i rollen som Jamie är bra på att spela pretentiös hipster-fjant med en lätt slemmig vajb och det är nästan så att Amanda Seyfrieds Darby får mer av en karaktärsutveckling än Naomi Watts föräras med. Baumbach gör många pricksäkra iakttagelser om vuxenhet som kanske är något mer allmängiltiga än de han gör om kulturdiskussionen på mitten av 10-talet. Även om de är precis lika pricksäkra.

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Läs hela inlägget här »

The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Läs hela inlägget här »

Insurgentalt. titel: Insurgent

Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…

Läs hela inlägget här »

Mulholland driveNär jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.

Läs hela inlägget här »

LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Läs hela inlägget här »

Diana2En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.

Läs hela inlägget här »

Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg