You are currently browsing the tag archive for the ‘Naomi Watts’ tag.

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Slutresultatet är oavsett genre detsamma: kvinnorna genomgår en process där de lär av varandra, skrattar och gråter tillsammans och sedan finner en djup och ömsesidig förståelse för varandra.

Men nu snackar vi verklighet och den följer sällan ett tydligt dramaturgiskt manus. Nahid Persson Sarvestani är den svensk-iranska filmaren som fick stor uppmärksamhet för sin Prostitution bakom slöjan när den kom 2004. Att den filmen kommit att bli något av en utgångspunkt även för Drottningen och jag görs tydligt när den senare inleds med ett klipp från Teherans flygplats där Persson Sarvestani blir aggressivt förhörd av några vakter om sin ”antimuslimska” film.

Är hon månne kommunist?! Om inte, måste hon ju vara rojalist. När filmaren själv får möjlighet att fundera över dessa till synes ömsesidigt uteslutande begrepp blir det också en chans att rannsaka sig själv. För en liten flicka uppvuxen i Iran var Farah Diba en osannolik sagodrottning, inte minst eftersom den kungliga familjen levde i ett överflöd som inte var att tänka på i en familj med åtta barn, en sjuk far och hårt arbetande mor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Persson Sarvestani var en del av den revolutionära rörelse som ledde till att Shahen och hans familj till slut tvingades lämna sitt hemland. Att den revolutionsandan sedan knappast ledde till demokrati och frihet för folket är välkänt även för oss i den kalla nord.

Men med tid att fundera blir Persson Sarvestani alltmer nyfiken på den ouppnåeliga sagodrottningen Farah Diba. De delar ju ändå mycket: hemland, exil, kön och döda familjemedlemmar på grund av det som timade i Iran på slutet av 70-talet.

Från början tycks Persson Sarvestani vara inställd på att göra en kritisk och grävande film, att ställa den forna drottningen till svars för vad som hände i Iran innan revolutionen var ett faktum. Eller också är det bara min förväntan på filmens utveckling och dramaturgi. Riktigt så blir det inte.

Till en början måste intervjuaren förstås vara försiktig så att hon inte skrämmer bort sitt byte men det hjälps inte. När Farah Diba förstår vilken bakgrund den besökande filmaren har läggs locket på och det dröjer sex månader av övertalning innan arbetet kan återupptas.

Persson Sarvestani får följa med den äldre kvinnan på statsbegravningar, till makens grav i Egypten och möten med exilrojalister vilka är övertygade om att Khomeini bara var en imperialistisk marionett. Inte var det så att folket självt ville sätta sig upp mot sin älskade Shah?!

Och så småningom inser Persson Sarvestani att hennes film har börjat leva ett eget liv allt eftersom hennes relation till Farah Diba har förändrats. Dokumentärfilmaren får upprepade möjligheter att fundera över sitt eget förhållande till sitt filmobjekt och hur det påverkar filmen hon håller på att göra.

I slutänden blir Drottningen och jag snarare en film om en utveckling av en relation mellan två kvinnor som har mycket gemensamt men som samtidigt står långt ifrån varandra. För trots att Persson Sarvestani verkligen peppar och stålsätter sig själv för att ställa alla de där svåra frågorna om hur Farah Diba ser på 60- och 70-talets Iran med förtryck, korruption och rojalistisk extravagans kommer hon aldrig riktigt dit. Drottningen svävar på målet och Persson Sarvestani låter henne göra det.

I det avseendet, som en film om en filmares process, är Drottningen och jag intressant. Men jag kan inte komma ifrån att jag hellre hade velat veta mer om just de där frågorna som Persson Sarvestani aldrig riktigt kan ställa.

Annonser

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Läs hela inlägget här »

The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Läs hela inlägget här »

Insurgentalt. titel: Insurgent

Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…

Läs hela inlägget här »

Mulholland driveNär jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.

Läs hela inlägget här »

LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Läs hela inlägget här »

Diana2En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.

Läs hela inlägget här »

Det är turbulenta tider i de förhållandevis unga förenta nationerna. Den blott 24-årige John Edgar Hoover får ansvar för att överse massarresteringar av radikaler, vilka smyger omkring och placerar bomber hos misshagliga myndighetspersoner. Denna starka och tidiga identifiering av just (utländska) anarkister och bolsjeviker kommer att prägla Hoover för livet, oavsett om han betraktar sitt lands president eller Martin Luther King. Läs hela inlägget här »

Samuel Bicke är en loser. En tragisk loser. En svettig, tragisk loser. Och allt eftersom handlingen framskrider, desto svettigare och mer tragisk blir han. Och vi vet ju vad som händer med losers — ”Go crazy?” ”Don’t mind if I do!!”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg