Spencer (2021)

Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.

Men om vi nu ska försöka dissekera det här uttalandet lite mer i detalj börjar jag nästan undra om det är någon som försökt tänka till lite för mycket? Filmens “fabel” ska alltså utgå från den ”sanna tragedin” som väl rimligtvis bör vara Diana Spencers olycka att under ett antal år vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Prinsessa av Wales. Gift med Charles, kronprinsen. Men jag kan inte se annat än att det är exakt vad Spencer handlar om eller försöker beskriva. Den “sanna tragedin” står alltså i fokus, snarare än att vara utgångspunkt för en “fabel”.

Det som däremot sannolikt skulle behöva ett förbehåll i sanningsenlighetens namn är just själva händelseförloppet. Som så ofta annars i fallet BOATS har ramen säkert verkligen hänt och kan beläggas. Alltså att valda delar av kungafamiljen spenderade julafton, juldag och annandag 1991 (enligt Wikipedia, jag minns inte om årtalet angavs i filmen) på Sandringham Estate i Norfolk, däribland Diana, Charles, sönerna William och Harry samt drottningen. Men närmare än så gissar jag att det inte går att komma – vem som pratade med vem om vad, hur många gånger Diana sprang på toa för spy och vad Charles verkligen gav henne i julklapp det året.

Går vi sedan över till ordet ”fabel” blir det inte direkt tydligare vad Spencer egentligen är ute efter. Enligt SAOB kan en fabel bland annat vara en ”berättelse med overkligt eller diktat innehåll” eller en ”allegorisk berättelse som åskådliggör en moralisk sats eller levnadsregel eller praktisk sanning”. Den första definitionen är så pass allmängiltigt att jag tänker att man i så fall inte behövt använda just ordet ”fabel”, då hade det väl gått lika bra att skriva ”based on/inspired by a true tragedy”? Därmed bör alltså Spencer inte bara vara en allegori, utan också ha ett sedelärande budskap.

En allegori är filmen som synes inte ens i närheten av att vara. Efter avslutad titt måste jag erkänna att jag också ställer mig helt frågande inför dess eventuellt sedelärande innehåll. Jag uppfattar att chilenske regissören Pablo Larraín snarare velat fokusera på att i någon mån göra ett omtag av sin tidigare Jackie. Det vill säga skapa en film om en djupt olycklig ung kvinna som är djupt olycklig till tonerna av ett olyssningsbart score signerat Jonny Greenwood.

För att Diana mår piss mitt bland allt överflöd (av såväl mat och kläder som traditioner) behöver man inte undra särskilt länge över. Hon är instängd och påpassad till förbannelse. Det görs heller ingen hemlighet att det är maken och hans familj som är fabelns monstrum, vilka lever i en slags parellellvärld till Diana (det tar 35 minuter innan vi ser henne interagera med någon av dem).

Filmens avslutning är förvisso otvetydig rent stämningsmässigt. Men den skapar i sin tur problem för min tolkning av filmen (vilket inte har något att göra med att den inte är det minsta sedelärande eller moralisk). Vill Spencer verkligen påstå att hyfsat grav ohälsa vad gäller ätstörningar och självskadebeteende löser sig av sig självt bara för att man sätter ned foten, sjunger en glad 80-talsdänga (All I Need is a Miracle) och köper sig lite snabbmat?

Jag var måttligt förtjust i Jackie medan Spencer slank ned något lättare, sannolikt beroende på (extremt) lågt ställd förväntningar samt att narrativet är mer linjärt och därmed lättare att ta till sig. Men någon större hit blev inte heller detta. Oscars-surret kring Kristen Stewart är ganska ihärdigt, även om hon förlorade ”sin” Golden Globe till Nicole Kidman. Rent objektivt kan jag förstå surret och det beror inte bara på att jag aldrig hade kunnat ana hur pass lik Diana Stewart kunde bli. Kruxet är främst att jag inte alls kan knyta an till hennes suicidala kronprinsessa. Rolltolkningen är ansträngd och affekterad men det är inte ”dåligt skådespeleri-stelt” utan snarare ”medvetet och teatermässigt-stelt”. I mina ögon (och öron) blir det emellertid lik förbannat spänt och onaturligt.

Utseendemässigt är det däremot svårt att hitta några större fel på Spencer, även om större delen tydligen spelades in i Tyskland. Framställningen av Sean Harris kökspersonal som liktydiga med soldater vid frontlinjen var riktigt rolig, detsamma gällde den lätt bisarra traditionen (påhittad eller ej) med obligatorisk invägning för att, med en motsvarande utvägning, kunna säkerställa att gästerna njutit riktigt ordentligt av julmaten. Instiftad av ingen mindre än prins Albert – ”just a bit of light fun”.

Jag hade lika svårt att fastna för biopic:en Diana som kom för några år sedan med Naomi Watts i huvudrollen. Så i nuläget får jag hålla mig till The Crowns Emma Corrin för en Diana i ett mer njutbart sammanhang.

While We’re Young (2014)

Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.

Fortsätt läsa ”While We’re Young (2014)”

Drottningen och jag (2009)

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Fortsätt läsa ”Drottningen och jag (2009)”

2001 års tio bästa filmer

Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…

Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.

Fortsätt läsa ”2001 års tio bästa filmer”

21 Grams (2003)

På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Fortsätt läsa ”21 Grams (2003)”

The International (2009)

The InternationalI The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.

Fortsätt läsa ”The International (2009)”

The Divergent Series: Insurgent (2015)

Insurgentalt. titel: Insurgent

Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…

Fortsätt läsa ”The Divergent Series: Insurgent (2015)”

Mulholland Drive (2001)

Mulholland driveNär jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.

Fortsätt läsa ”Mulholland Drive (2001)”

Lovelace (2013)

LovelaceMalmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.

Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?

Fortsätt läsa ”Lovelace (2013)”

Diana (2013)

Diana2En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.

Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.

Fortsätt läsa ”Diana (2013)”