Spencer sätter med en gång myror i huvudet på mig. Filmen inleds nämligen med frasen ”a fable from a true tragedy”. Ok, så här har vi någon som försökt tänka till utanför lådan med den vanliga proklamationen: ”based on/inspired by true events”.
Fortsätt läsa ”Spencer (2021)”
Noah Baumbach, född 1969, har skrivit och regisserat en film om hur Josh, en 44-årig dokumentärfilmare (spelad av Ben Stiller, född 1965), börjar känna att samtiden sprungit ifrån honom. Själv har han svårt att finna sig tillrätta med spirande glasögonbehov, ett oändlighetsfilmprojekt i ryggen som aldrig blir klart samt bekanta som skaffar barn på löpande band medan han och frun Cornelia fortfarande är barnlösa. Och det i samspel med en uppväxande generation som vant sig vid att se hela livet som en bra historia, värd att filmas med den allestädes närvarande mobilen.
Fortsätt läsa ”While We’re Young (2014)”
alt. titel: The Queen and I
Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.
Ett år som givetvis kommer att bli hågkommet i historiens annaler såsom året när jag (nästan) gav ut en bok. Den har ett ISBN-nummer i alla fall…
Ett något större intresse röner nog det faktum att Sven-Göran ”Svennis” Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget. Det numera oumbärliga Wikipedia lanseras öppet.
På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.
***
Det slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?
I The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.
alt. titel: Insurgent
Eftersom jag ändå läst hela Veronica Roths dystopiska trilogi om den utsatta Tris, gränsöverskridande och Chicago och dessutom tagit mig för att se den första filmen kände jag mig tillräckligt investerad i det hela för att en fredagskväll göra gemensam sak med typ halva Arbogas tonåriga befolkning. Könsfördelningen tror jag ni kan gissa er till själva…
När jag började höra talas om filmen, levde jag ett tag i tron att jag hade sett Mulholland Drive och undrade lite vad alla lovorden berodde på. Så speciell hade jag verkligen inte uppfattat den. Det mysteriet fick sin lösning när jag kom på att det var Mulholland Falls som jag hade sett. Mulholland Drive dök därmed upp på AttSe-listan.
Malmö Filmdagar bjöd på ovanligt många biografifilmer (det känns som om jag har kommenterat det förut…). Den fjärde (och sist ut) i raden blev för min del Lovelace, filmen om kvinnan bakom en av tidernas mest kända porrfilm.
Premissen låter kanske kittlande (vilken porrbranschfilm gör inte det?): en tjej som vantrivs i föräldrahemmet får genom pojkvännen en chans att slå inom porrindustrin. Och som hon slår, filmen som kom att kallas för Deep Throat ska för en kort period ha gjort porren nästintill rumsren i det pryda USA. Linda Boreman, omdöpt till Linda Lovelace, blir bjuden på galavisningar av filmen med Hugh Hefner. Hon vinner inte bara priser utan publikens jubel. Slutet gott allting gott, n’est-ce pas?
En enda gång i mitt liv har jag varit på en riktig safari, i Kenya. För både turister och chaufförer/guider var det förstås en enda sak som gilldes när det gällde vilka djur man kunde stryka från AttSe-listan (vilken var betydligt kortare än den som nu innehåller alla filmer som verkar värda att se): Big Five. Det vill säga elefant, leopard, lejon, noshörning och kapbuffel.
Att vi skulle få se några leoparder var det förstås inte tal om. Av lejon och elefanter gick det tretton (minst) på dussinet. Det riktigt prestigefyllda bytet blev därför reservatets fåtaliga noshörningar som tack vare tjuvjakt hade blivit deprimerande fåtaliga.
Rörliga bilder och tryckta ord 