Paris är i uppror. En diabolisk mördare går runt på stadens gator och har tagit av daga den ende man som eventuellt skulle ha kunnat stoppa honom – Eugene Francois Vidocq. Från Provence kommer en ung man som hävdar att han var Vidocqs levnadstecknare. Han vill nu avsluta boken om den store mannen med att hämnas hans död: att namnge hans mördare i bokens sista kapitel.

Men för att kunna göra det måste han först hitta mördaren och enda sättet att göra det är att följa i den store detektivens fotspår dagarna innan han dog. Jakten löper över Paris mindre nogräknade kvarter där bordeller och opiumhålor frodas för lösningen på mysteriet som Vidocq jobbade med: hur tre olika män kunde utsättas för något som bara kunde tolkas som Guds straff – en blixt från klar himmel.

Trots att man i Vidocq med en gång möter fransk films Michael Nyqvist, d.v.s. Gérard Depardieu, märker man lika snabbt att det här inte är någon vanlig film, framförallt bildmässigt. Fotot är närgånget, lättrörligt, frenetiskt och hetsigt, som för att matcha den store detektiven där han tränger sig igenom Paris gatuliv. Scenen känns rå och skitig samtidigt som den är polerad och i många avseenden tydligt dataanimerad. Den här, i mitt tycke, mycket lyckade blandningen mellan ett intensivt CGI-beroende, ivrigt utnyttjande av digitalkamera samt existerande miljöer i Paris nordvästra delar med mycket tunga stenfundament och vindlande trappor fortsätter sedan hela filmen igenom. Jag skulle gissa att man antingen gillar den här stilen eller också hatar man den, och då finns det inte så mycket att hämta i Vidocq.

Mannen bakom den här visuellt egensinniga filmen är Pitof, kanske mest känd som ansvarig för bland annat visual effects i Jeunet/Caro-skapelserna Delicatessen och La cité des enfants perdus. Av någon obegriplig anledning bestämde han sig sedan för att en bra fortsättning på karriären skulle vara att regissera Catwoman med Halle Barry. Det vet vi ju hur det gick med den saken och så pratar vi inte mer om det.

Släktskapet med Jeunet/Caro märks tydligt, men där dessa mäns filmer ofta utmärks av kluriga maskinella lösningar och steampunk är Vidocq, trots övernaturliga stråk i historien, förhållandevis fast förankrad i ett historiskt ramverk. Pitofs egen film känns mer råbarkad, men utan att för den skull upplevas som simpel. Här är det bara steam, ingen punk. Om man inte räknar slagsmålsscenerna förstås, vilka inte bara är högst o-1800-tals-martial arts-inspirerade utan också tonsatta med betydligt modernare musik än övriga scener.

Om det känns som om detta är en historia som med vissa undantag hade kunnat skrivas av exempelvis Victor Hugo beror det kanske på att det nästan är det. Eugene Francois Vidocq var nämligen en högst fysisk person som i likhet med filmens Vidocq gick från att vara straffånge till att bli utnämnd av vissa senare forskare till kriminologins fader. Han introducerade exempelvis användandet av ballistik och var den förste att göra gipsavgjutningar av fotavtryck. Hans memoarer, utgivna 1828, blev bästsäljare på nolltid och både han själv samt hans historia plockades upp i mer eller mindre förvanskad form av bland andra Balzac och Hugo.

Vidocq lyckas förena sitt speciella öga med en rätt spännande historia, där mysteriet väver fram och tillbaka mellan detektivens tidigare undersökningar och den unge journalistens försök att återupprepa eller åtminstone återskapa den röda tråden som leder rakt in i hålan för l’Alchemiste. En våldnadslik bov med en spegelmask och ett omättligt behov av jungfrublod. En motståndare värdig vår mästerdetektiv.

Annonser