I likhet med Kafka, har Rick Deckard det inte så roligt. Han är fast i en frustrerande mellanposition på jobbet, vilket hindrar honom från att tjäna de stora bucksen. Hans fru går mest hemma och klagar, inte minst tack vare att hon lyckats klura ut hur hon kan frammana artificiella depressioner på sin ”mood organ”. Och vad skulle grannars säga om de visste att familjen Deckards eminenta får Groucho egentligen är en robot?!
Etikett: Underhållningsindustri
Farenheit 451 (1953)
Ray Bradbury är en författare som alltid befunnit sig i utkanten av min intressesfär, ständigt närvarande men samtidigt ingen som lockat särskilt mycket. Av någon anledning har har jag fått intrycket att Bradbury skriver böcker vilka gärna kategoriseras som sci-fi eller skräck men som inte alls uppfyller de kriterier man generellt förknippar med de genrerna.
Men i någon slags likhet med Samantha Jones är jag ”trisexual” när det kommer till både böcker och filmer – ”I will try everything at least once”. Och nu var det dags för Bradburys Farenheit 451, en klassisk dystopi i linje med Huxleys Brave New World och Orwells 1984.
For the love of a genre
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
The Hunger Games (2012)
Att se The Hunger Games blev bra träning för mitt kontrollbehov, vilket börjat anta oroväckande proportioner. Innan jag ser en film vill jag helst ha sett andra influerande filmer och ha plöjt mig igenom eventuella litterära förlagor. Kanske också försöka hinna klämma åtminstone regissörens och huvudrollsinnehavarnas tidigare verk. Handlar det om en remake eller prequel eller något i den stilen är det självklart att först ta del av originalet, alternativt originalen.
Medan det här förstås resulterar i en massa film och böcker, ibland riktigt trevliga överraskningar, inser den intelligente bloggläsaren snabbt problemet: risken är stor att jag liksom aldrig hinner fram till den där filmen som jag faktiskt var sugen på att se från första början. Är jag riktigt nyfiken finns dessutom möjligheten att jag, för att dra ut på njutningen så länge som möjligt, går och väntar med den till det absurdas gräns.
Dead Famous (2001)
10 deltagare, ett hus och ett nära nog oräkneligt antal kameror. Konceptet känns igen, eller hur? Produktionsbolaget Peeping Tom (”Bold, Provocative and Controversial”) sänder House Arrest, där deltagarna uppmuntras att göra bort sig så mycket som möjligt (helst samtidigt som de är drängfulla), allt för att skapa bra TV. Även deltagarna själva tillhör de numera välbekanta stereotyperna: översittaren, bitchen, flatan, bimbon, idioten, anarkisten och så vidare. I denna tredje säsong går det lite överstyr när en av dem mördas på det mest gruvliga sätt. Det ska emellertid visa sig att det inte kan bli så mycket bättre TV än våldsamma dödsfall ”på riktigt” — utsikten finns ju alltid att mördaren slår till igen. Nu är det upp till kommisarie Coleridge och hans kollegor att lösa mysteriet samtidigt som dramat fortsätter att utspela sig live inför kamerorna.