Noah (2014)

Gubben Noak, gubben Noak/var en hedersman

Mja, det skulle nog kunna finnas olika uppfattningar om den saken. Inte för att det finns särskilt många i Noaks omgivning att fråga. Han och hans lilla familj, bestående av fru och tre söner, lever ur hand, i mun, på jordens ödsliga och utarmade slätter.

De som uttömt resurserna är ättlingarna till brodermördaren Kain medan Noak är ättling till Kains något mindre skuldtyngde broder Set. Noak och hans anfäder har alltid levat i vördnad för Skaparen, medan Kains efterföljare, nu med den girige Tuval Kain i spetsen, alltid tagit för sig av det de vill ha.

Det är förstås anledningen till att Skaparen ger Noak, men ingen annan, en hint om att det snart kommer att bli mycket blött om fossingarna. Enda chansen till överlevnad är att bygga en ark eftersom Noak får i uppdrag att rädda alla oskyldiga djur undan syndafloden. Det är bara de syndfulla människorna som måste sköljas bort från jordens yta.

Men om Noak trodde att Tuval Kain och hans anhang stillatigande bara skulle se på medan flytetygsräddningen finns inom räckhåll bet han sig i tummen. Runtomkring arken växer det upp ett vertitabelt flyktingläger där kannibalismen härjar och den starkes lag gäller. Men Noaks son Ham är inte övertygad om att alla med nödvändighet måste vara dömda till döden. Kanske finns det någon flicka som inte bara är ren i själen utan som också skulle kunna tänka sig att bli hans hustru?

Jag blir banne mig inte klok på Darren Aronofskys Noah. Det är svårt att komma ifrån känslan av att regissören, som också skrivit manus och producerat (som alltid ett varningstecken), försökt göra en film som innehåller både och. Både bibelhistoria, lite fantasy och realism. Både religion och ekologi. Både gudomliga ingripanden och mänskliga skuldkänslor. En Skapare men ingen Gud. Eventuell allsmäktighet är upp till tittaren att avgöra. Jag känner mig också övertygad om att denna dubbelhet är högst medveten och inte bara ett olycksfall i arbetet eller en konsekvens av att Aronofsky inte kunnat bestämma sig.

Å ena sidan en Skapare som fixar så att två ensamma människor kan befolka en hel planet utan minsta antydan till genetiska problem. En skapare som skickar sannsyner till den siste rättfärdige mannen och låter det regna i över en månad. Å andra sidan en skapelseberättelse som inte innehåller mer än en första gnista för att sedan övergå i någon slag schematisk evolution på speed för att sedan ändå sluta hos Adam och Eva i paradiset.

Jag uppfattar Noah som ett försök till en ekologisk väckarklocka, men en väckarklocka som faller (eller fullt medvetet går) i fällan att se naturen utan människor som inte bara oskyldig, utan perfekt. Allt som kryper och krälar, flyger och simmar fyller en funktion, the ciiiiircle of life… Att ens benämna naturen som ”oskyldig” jämfört med den ”fördärvade” mänskligheten placerar det hela klart på religionens och inte ekologins planhalva.

Men hur var det då med hedersmannen Noak? Russell Crowe är en passande sammanbiten gammaltestamentlig patriark. Inte mycket till mysfabror om vi säger så. Även här har jag svårt att komma överens med Aronofsky. Det tycks inte vara någon större tveksamhet om att Noak verkligen får syner om syndafloden sända till sig av Skaparen. Men allt som händer sedan då? Blir Noak verkligen galen eller handlar han fortfarande på uppdrag av denne Skapare? Och hur vet han då vad uppdraget egentligen består av?

Noah försöker ställa frågor om vad det innebär att vara människa men gör det i mitt tycke både övertydligt och klumpigt. Det är en beskyddande herde (Noak) mot en mordlysten rövarbaron (Tuval Kain). Ingen högoddsare när det handlar om vem som vinner slutstriden om vi säger så.

Förutom de här invändningarna är Noah förstås också svultstig så det räcker till och blir över. Kanske hade filmen kunnat räddas av fenomenala skådespelarinsatser men återigen är filmen ute på alldeles för djupt vatten utan simborgarmärke. Ingen av de huvudsakligen inblandade får mig för en sekund att glömma att det är en film jag tittar på.

Det finns egentligen aldrig någon dialog, istället får vi två eller flera människor som läser sina repliker mot varandra på rätt ställen. I vanliga fall tycker jag att både Jennifer Connelly (Noaks hustru Naameh) och Emma Watson (adoptivdottern Ila) är duktiga men här känns de fyrkantigare än arken själv. Mr Crowe är som sagt mest sammanbiten. I A Beautiful Mind kunde jag tro på Russell och Jennifers relation, så icke här.

Räddningen blir det visuella och auditiva. Noah är mestadels ruggigt snygg (till och med i 3D!) och hustomten Clint Mansell ger resonansbotten till det bombastiska på ett positivt sätt. Men det är klart att man kan undra om det är värt att lägga nästan 140 minuter på att få med sig en jäkligt snygg och bra tonsatt syndaflodsarkscen.

Några tappra filmspanare har gett sig i kast med Noah än så länge: Filmitch, Jojjenito, Har du inte sett den?, TNE-podden och Filmparadiset.