alt. titel: Shutter: El fotógrafo
Fotografen Tun är en kille som är bra på att låtsas som om det regnar när det händer hemska grejor. När han och flickvännen June är på väg hem efter en spritindränkt kompisträff kör June på en ung flicka. Istället för att stanna, kolla om tjejen är ok och kanske ringa polisen tvingar Tun Jane att köra ifrån olycksplatsen.
Fortsätt läsa ”Shutter (2004)”
alt.titel: Ringu 0: El círculo 0, Ring 0, Ring 0: Birthday
30 år innan det började cirkulera en dödlig videokassett finner vi Sadako Yamamura, en ung och aspirerande aktris, i ett litet teatersällskap. Vad hennes kollegor sannolikt inte vet är att Sadako använder agerandet närmast som en form av terapi för att undkomma sina hemska syner och känslan av att någon följer varje steg hon tar.
Fortsätt läsa ”Ringu 0: Bâsudei (2000)”
alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch
På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.
Fortsätt läsa ”Onibaba (1964)”
alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call
Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!”
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.”
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.
Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.
Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Inte 30 stycken men väl dussinet jämt Found footage-filmer, de flesta av ett ganska modernt snitt. Jag hade exempelvis tänkt att se om Cannibal Holocaust ur just FF-perspektivet men det var också en av de aktiviteter som fick stryka på foten när tiden tog slut.
Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1998-1999”
Rörliga bilder och tryckta ord 