You are currently browsing the tag archive for the ‘Ringu’ tag.

Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.

Innan dess hade emellertid amerikanen Edison 1891 patenterat en kinetograph (som kunde ta bilder) och därefter 1893 ett kinetoscope som kunde visa upp de rörliga bilderna för en tittare åt gången. Visningsmöjligheterna utvecklades vidare av Charles Francis Jenkins vars phantoscope kunde projicera rörliga bilder för en större publik.

MEN, och håll i er nu för här kommer själva cloun i denna filmfotografiska tillbakablick som så småningom ska leda oss fram till den betydligt mer samtida produktionen Playback. Redan i oktober 1888 lyckades en viss Louis Le Prince fånga fyra personer som gick omkring i en trädgård i Leeds på pappersfilm. Hela klippet löper på 2,11 sekunder och detta är faktiskt den äldsta bevarade filmen som existerar.

Hur kommer det sig då att detta inte är mer välkänt? Tja, kanske på grund av att Le Prince själv försvann utan ett spår från ett tåg 1890 och därmed inte kunde visa världen sina filmer på den projektor som han enligt uppgift höll på att konstruera. När så Edison började tjäna grova pengar på ”sina” patent (vilka i hög grad faktiskt hade konstruerats av fotografen W.K.L. Dickson) tyckte familjen Le Prince att de också hade rätt till en del av den populära filmkakan. Men innan Louis son Adolphe Le Prince hann vittna om faderns uppfinningar blev han skjuten.

Vill ni veta en sak? Hade Playback siktat på att vara en historisk dokumentär om filmfotografins historia hade den varit bra mycket bättre och mer spännande än den nu blev.

Playback väljer nämligen att istället berätta en historia om ett gäng high school-”ungdomar” (varav den yngsta var 24 bast 2012) som börjar undersöka några gruvlig mord som ägde rum i närheten på 90-talet. Det visar sig finnas något djävulskt på videobanden som finns kvar efter dåden – kanske var det så att Louis Le Princes uppfinning var något mer än en vanlig kamera? Ni minns, Louis, vars namn med lite (ok då, ganska rejäla mängder) god vilja kan uppfattas som ett slags anagram i samma stil som Louis Cyphre från Angel Heart. Hey, de har i alla fall samma förnamn!

Jag tror inte Playback i något läge är direkt osammanhängande storymässigt men måste också erkänna att jag inte ägnade filmen tillräckligt med uppmärksamhet för att vara säker. Det fanns nog en slags Ringu-grundtanke hos regissör och manusförfattare Michael A. Nickles som handlar om besatthet, förmedlad via film, och sedan har han försökt bygga en historia utifrån det. Jag skulle också kunna tänka mig att ursprungfilmen uteslutande skulle ha varit i found footage-format men att det längs med vägen blev för svårt att genomföra.

Vilket i sin tur gör det ganska snårigt. Playback inleds med att gänget håller på att göra en film som är en dramatisering av morden och som ska tjäna som examination på en kurs i journalistik. Först därefter börjar regissören Julian göra några mer allvarliga efterforskningar kring vad som egentligen hände (för att vi i publiken ska kunna hänga med i svängarna). För att på ett hyfsat enkelt sätt komma åt de gamla nyhetsinslagen slängs limsniffarlosern Quinn in och för att få tag på gammalt bevismaterial från polisen ser vi en gammal bekant – Christian Slater – i rollen som fluktarpolislosern Frank.

För att i ett skede sära på två av rollfigurerna blir det tydligen oerhört viktigt att filmprojektet ska redovisas om blott en halvtimme. Efter det hör vi emellertid inte ett knyst om denna avgörande examination, vilken uppenbarligen sumpades. Exakt hur besattheten fungerar och vad den egentligen tjänar för slags syfte känns inte heller särskilt genomtänkt (alternativt alldeles för genomtänkt och därmed onödigt komplicerad).

Playback hör till den märkliga kategori skräckfilmer som distribuerats på blu-ray och vars innehåll faktiskt ser ganska påkostat ut. Förutom att alla inblandade ser alldeles för gamla (och, givetvis, snygga) ut för att vara trovärdiga high school-elever är prestationerna i sig inte genomusla. Men slutresultatet är så pass ointressant att jag undrar hur man någonsin lyckades skrapa ihop de 7,5 miljoner dollars som hela härligheten ska ha kostat (intäkter enligt IMDb: 264 dollar. Ouch…).

Nå, filmen gav mig i alla fall ett incitament att läsa in mig på lite filmfotografisk historia och det är ju inte det sämsta.

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?

Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!)  lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.

Läs hela inlägget här »

Inte 30 stycken men väl dussinet jämt Found footage-filmer, de flesta av ett ganska modernt snitt. Jag hade exempelvis tänkt att se om Cannibal Holocaust ur just FF-perspektivet men det var också en av de aktiviteter som fick stryka på foten när tiden tog slut.

Cannibal holocaust pic

Läs hela inlägget här »

Hammer pic

Hur ska man summera lite drygt 20 Hammer-filmer? Tja, till en början är det väl bara att vara ärlig och rakt upp och ned konstatera att för en nutida blaserad tittare är det få av filmerna, om ens någon, som skulle kunna karaktäriseras som riktigt läskiga. Där kommer väl kanske den senaste i raden, The Woman in Black, närmast. Men för mig, som fortfarande tycker att Sadako-som-kryper-ur-TV:n är det rysligaste jag någonsin sett (tätt följd av rosslingsljuden i The Grudge), var Hammers monster en promenad i parken i jämförelse.

Läs hela inlägget här »

1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.

Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Läs hela inlägget här »

Vilken tur att man har trevliga bloggkollegor som inte bara tipsar om bra filmer, utan också om bra läsning! Tack vare Sara, Trash is King och Filmitch fick jag korn på den brittiske medeltidshistorikern Montague Rhodes James (1862-1936) som, förutom att knalla omkring i anrika miljöer som Cambridge och Eton, också skrev spökhistorier.

Just nu känner jag dessutom att jag är väldigt tacksam över att befinna mig i vårt moderna samhälle. Efter upptäckten av James (som jag sannolikt inte gjort utan bloggarna) var det ett ögonblicksverk att kolla upp författaren på Wikipedia och dessutom glatt konstatera att hans verk befinner sig under Public Domain. Det gör i sin tur att jag lika snabbt kan gå till min lilla husgud Librivox.org (länk i vänsterspalten) och vips har jag en alldeles utmärkt uppläsning av James två första novellsamlingar i iPoddens hörlurar. Att sedan underbart och varmt vårväder kanske inte riktigt är den stämningsmässigt mest perfekta inramningen till den typen av historier är inte mycket att göra något åt.

Läs hela inlägget här »

Ibland undrar man om vissa filmprojekt kommer till bara därför att det finns pengar. Något tyskt företag har ett par mille över som måste användas innan räkenskapsåret är till ända och tycker att det skulle ju kunna vara coolt att sponsra en rulle, gärna om man kan slänga in lite tyska skådisar (*host* Udo Kier) också. Samtidigt har en medelmåttigt framgångsrik skräckfilmsregissör en idé som han tänker att det nog skulle kunna gå att spinna en story runt.

Läs hela inlägget här »

Det händer inte ofta, särskilt inte med skräckfilm, men ibland blir man faktiskt glatt överraskad. Reeker visade sig inte alls vara den trötta teenskräckis som man sett en miljon gånger förut, utan en ganska pigg teenskräckis som använder det man sett en miljon gånger förut på ett ibland rätt innovativt sätt. Riktigt skrämd blir man kanske inte men den har åtminstone glimten i ögat och ambitionen att göra en slasherrysare baserad på lukt utan att ta till en massa fishumor är värd en eloge.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg