Star Trek Beyond (2016)

Kapten James Tiberius Kirk är less. Det spännande femårsuppdraget att ”explore strange new worlds”, ”to boldly go where no one has gone before” har saggat ned sig i ren vardag. Numera upplever han att han bara åker skytteltrafik för att medla fred mellan olika mer eller mindre stingsliga planetinvånare inom Federationen. Det hjälps inte ens att han har sin trogna besättning på plats. Helt ärligt funderar han på att sluta, att lämna sitt älskade Enterprise (vilket fortfarande intressant nog är utrustat med prefixet USS).

Men Mrs. Kirks grabb ska snart få lära sig den hårda vägen att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Hastigt och lustigt befinner sig Jim snart på en okänd planet mitt inne i en avlägsen nebulosa. Hans besättning är kidnappad eller försvunnen och Enterprise är förvandlad till något som mest påminner om en skadeskjuten och rykande kråka.

Det ena ledde till det andra och plötsligt blev det läge att äntligen se den tredje omstarts-Star Trek som jag missade att hugga på bio. I ryggen hade jag en uppfräschning av såväl den första filmen i serien, Star Trek, som Into Darkness. Det är kanske en alltför lätt poäng att göra och säga att alla tre filmerna är exakt likadana, till vissa delar skiljer de sig åt.

Ettan hade sin svarta hål-abrovink men vi återser i denna tredje film ett potentiellt världsförstörarvapen som måste stoppas. Tvåan hade interna ränksmiderier inom Federationen men delar en karismatisk eller åtminstone tydligt definierad och smått tragisk skurk med uppföljaren. I alla tre fallen följer filmerna ursprungliga Star Trek-teser i så motto att samarbete och fred alltid är bättre än den starkes rätt och krig samt att Jim Kirk är en thrillseeker av stora mått.

Exempelvis kan man ju undra exakt hur glad hans besättning blev av beskedet att deras ledighet på den futuristiska rymdstationen Yorktown måste avbrytas för att deras kapten är less och lider av allvarligt hjältekomplex, vilket innebär att han är beredd att hoppa på första bästa räddningsuppdrag. Hur idiotiskt eller livsfarligt det än kan tyckas.

Rent recensionsmässigt är Beyond en klurig film. Den var nämligen helt ok för stunden men detaljerna har redan börjat blekna. Jag hade problem med den först Star Trek eftersom den kändes så ansträngd. Här skulle alla de klassiska rollfigurerna återintroduceras på ett sätt som var lätt igenkännligt men samtidigt gärna ha en modern vinkel. Det gjorde att det hela kändes stelt och stereotypt, en övning som enbart syftade till att ställa upp alla spelpjäserna på brädet. Into Darkness funkade betydligt bättre, då kändes det som att det gick att börja flytta några av de här spelpjäserna och låta dem interagera med varandra på ett lite mer vant sätt.

Men Into Darkness vann kanske främst på att vara en nyversion av den vanligtvis mest hyllade Star Trek-filmen i den ursprungliga filmserien – The Wrath of Kahn. Jag vet i alla fall att jag själv tyckte att det fanns en poäng med att se Benedict Cumberbatch göra sin over-the-top-tolkning av den välkände skurken. Det är mycket möjligt att Beyond är ett likadant riff på en annan välbekant Star Trek-berättelse men i så fall är det en som jag inte känner igen. Det tycks också som om manusförfattarna Simon Pegg och Doug Jung fått i uppdrag att göra filmen ”more inclusive”, det vill säga något som skulle tilltala en bredare publik. Gärna ”a western or a thriller or a heist movie” och sedan bara befolka denna historia med de välbekanta Star Trek-figurerna (kan man säga att de ville göra en Cloverfield?).

Och det är nog här Beyond tappar bort mig – jag får ingenting från den som jag inte redan fått av den myriad av action-blockbusters som redan producerats, säg, valfri Fast & Furious-rulle av senare mått (och jag tror inte att vi bara kan skylla på regissör Justin Lin i det här fallet). Ingenting blir remarkabelt snyggt eller coolt. Det futuristiska Yorktown ser ut som något som skulle kunna platsa på Epcot och får därmed något av ett löjets skimmer över sig. Det mest känslomässiga som händer är när Enterprise bryts sönder som en ovarsamt hanterad leksak och enda gången jag får lite rys är när Michael Giacchinos score åkallar den klassiska Star Trek-musiken. Och absolut, lite sorgesamt är det att se Anton Yelchin som den evigt optimistiske Pavel Chekov, men det är ju knappast filmens förtjänst.

Star Trek Beyond är inte dålig och fyller väl i någon mening sin plats som sist ut i nyversions-trilogin. Den är…helt ok

Bad Times at the El Royale (2018)

Mitt i allt det trevliga som brukar vara Malmö filmdagar bjussas det ofta på lite förhandstittar. Antingen i längre promotion-segment eller rena trailers. För min del är det i princip enda gången jag ser trailers, jag söker annars aldrig upp dem aktivt och tittar oftast bort när de visas på biografen.

Så 2018 fick vi se en trailer som såg så ruggigt cool ut att jag ville se filmen med en gång. Det var spöregn och Chris Hemsworth utan skjorta och eld och en skäggig Jeff Bridges. Inte minst för att The Cabin in the Woods-Drew Goddard stod bakom spektaklet gick mina tankar i övernaturliga banor. Bridges var klädd som en präst – innebar det att Hemsworth var djävulen? Jag ville ju veta! Nu!

Fortsätt läsa ”Bad Times at the El Royale (2018)”

Why don’t you drop that goddamn camera?

Det kändes som länge sedan, den där dagen för ungefär elva månader sedan när Filmitch upphov sin stämma i kommentarsfälten och önskade sig ett Found footage-tema till 2014 års Halloween.

Blair witch pic

Fortsätt läsa ”Why don’t you drop that goddamn camera?”

2008 års tio bästa filmer

Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.

***

10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.

Wall-e pic

 

Fortsätt läsa ”2008 års tio bästa filmer”

ALIMo: 2008-2009

2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Fortsätt läsa ”ALIMo: 2008-2009”

ALIMo: 1998-1999

1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.

Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1998-1999”

Super 8 (2011)

Ibland räcker det inte att se på skräckfilm och läsa om skräckfilm och prata med kompisarna om skräckfilm. Då återstår bara att på egen hand skapa en skräckfilm och i slutet av 70-talet var det zombierullar som gällde.

I alla fall är det vad Joe och hans kompisgäng håller på att pula med under sommaren. Regissör och allmänt bossig för hela produktionen är Charles och Joe är effektmästaren. Charles är uppfylld av konceptet ”production value” och ett sätt att komma åt det är att filma en nattlig scen vid järnvägen. Fortsätt läsa ”Super 8 (2011)”

Monsters (2010)

Efter Saras närmast episka totalsågning av MonstersGlory Box var suget efter att se filmen inte så väldans stort, det ska medges. Men, som så ofta i sådana här sammanhang, låga förväntningar är verkligen inte det sämsta.

Efter ett intro med klara Cloverfield-ripoffvarningar kommer vi lyckligtvis ifrån recovered footage-genren och blir istället informerade om att en rymdsond kraschlandat i Mexico. Hädanefter är därför den landsdelen som gränsar till USA ”the infected zone” och vad som gömmer sig där, det vet man inte så noga. Hemska monster? Snälla monster? Ingenting? Lömska mexicaner som lurar på att tillhandahålla USA billig arbetskraft? För att inte parallellen ska bli plågsamt övertydlig (mer plågsam än den redan är, vill säga) har man frångått termen ”Aliens” och vi får genomgående istället se vaga TV-rapporter om ”Creatures”.

Fortsätt läsa ”Monsters (2010)”