You are currently browsing the tag archive for the ‘Cloverfield’ tag.
Det kändes som länge sedan, den där dagen för ungefär elva månader sedan när Filmitch upphov sin stämma i kommentarsfälten och önskade sig ett Found footage-tema till 2014 års Halloween.
Annonser
Då var det listdags igen! Den här gången är vi så innovativa att vi går rakt på 2008.
***
10. WALL-E
Det moraliska budskapet blir i sann Disney-anda väl övertydligt och kletigt men den tekniska fingerfärdigheten och förmågan att ge två robotar mer personlighet än alla mänskliga karaktärer tillsammans gör filmen listvärdig.
2008
Kate Winslet får lysande kritik för både Revolutionary Road och The Reader. Och medan jag inte har några problem med att tycka att hon är en väldigt duktig skådespelerska lämnar filmerna som sådana mig ganska oberörd. Revolutionary Road känns som samma förortsångest som American Beauty, bara några årtionden tidigare. Och i fallet med The Reader är det som alltid är det märkligt att notera att det sällan är något problem att porträttera yngre män i förhållanden med äldre kvinnor, i likhet med exempelvis Lust och fägring stor, medan det motsatta skulle möta en hel del kritik. Dessutom tycker jag inte att filmen tar fasta på det betydligt intressantare moraliska problemet som Hanna framställer i sin rättegång. Läs hela inlägget här »
1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.
Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord. Läs hela inlägget här »
Ibland räcker det inte att se på skräckfilm och läsa om skräckfilm och prata med kompisarna om skräckfilm. Då återstår bara att på egen hand skapa en skräckfilm och i slutet av 70-talet var det zombierullar som gällde.
I alla fall är det vad Joe och hans kompisgäng håller på att pula med under sommaren. Regissör och allmänt bossig för hela produktionen är Charles och Joe är effektmästaren. Charles är uppfylld av konceptet ”production value” och ett sätt att komma åt det är att filma en nattlig scen vid järnvägen. Läs hela inlägget här »
Efter Saras närmast episka totalsågning av Monsters på Glory Box var suget efter att se filmen inte så väldans stort, det ska medges. Men, som så ofta i sådana här sammanhang, låga förväntningar är verkligen inte det sämsta.
Efter ett intro med klara Cloverfield-ripoffvarningar kommer vi lyckligtvis ifrån recovered footage-genren och blir istället informerade om att en rymdsond kraschlandat i Mexico. Hädanefter är därför den landsdelen som gränsar till USA ”the infected zone” och vad som gömmer sig där, det vet man inte så noga. Hemska monster? Snälla monster? Ingenting? Lömska mexicaner som lurar på att tillhandahålla USA billig arbetskraft? För att inte parallellen ska bli plågsamt övertydlig (mer plågsam än den redan är, vill säga) har man frångått termen ”Aliens” och vi får genomgående istället se vaga TV-rapporter om ”Creatures”.
That’s what HE said!