alt.titel: Gropen, Onibaba – Djevle-kvinnene, Onibaba – likplundare, La femme diabolique, La mujer demonio, Onibaba, el mito del sexo, Devil Woman, The Demon, The Hole, The Ogress, The Witch

På engelska är The Wind in the Willows en humoristisk, saktmodig, melankolisk och lite bitterljuv saga om ett gäng djur som lever intill en flodstrand. På japanska blir säv-susandet betydligt mer illavarslande när det ackompanjerar triangeldramat som utspelas i Onibaba.

Livet är inte alltför muntert i 1300-talets Japan. Krig har härjat i flera år och ingen kan längre hålla reda på vilken sida som eventuellt har övertaget för tillfället. Bönderna gör det de kan för att överleva, men utan en man i huset och skördar som slagit fel på grund av frost och hagel finns inte många utvägar för kvinnorna som lever i den påvra hyddan i det stora gräsfältet.

Det enda som det finns någorlunda gott om är soldater och kvinnorna har därför satt i system att döda ensamma krigare för att kunna stjäla deras rustningar och vapen. Det kan de sedan sälja till hälaren Ushi för några påsar hirs. Kropparna dumpas i ett djupt hål som ligger mitt på fältet.

Verkligen ingen dröm-tillvaro med andra ord, men den ska visa sig kunna bli både bättre och sämre. En dag återvänder bonden Hachi, vilken tvångsrekryterades tillsammans med Kishi den äldre kvinnans son och den yngre kvinnans make. Kishi är död men Hachi flyttar in i sin gamla hydda och börjar omedelbart dregla över den yngre kvinnan, ett beteende som gör svärmodern lika delar förbannad och avundsjuk.

Jag är fortfarande både nöjd och stolt över att ha sett och äga Akira Kurosawas samlade filmografi. Samtidigt inser jag ju att Japan härbärgerar åtminstone ett par regissörer till, exempelvis Hayao Miyazaki och Isao Takahata. Så när podden The Evolution of Horror talade sig varm för en rulle med titeln Onibaba och jag strax efter såg att den fanns på bibliotekstjänsten Cineasterna var saken Kobe-biff.

Onibaba startar upp med det svajande gräset, högre än en fullvuxen karl, och kämpande soldater. Deras fajt blir emellertid till något helt annat än vad jag är van vid från andra jidaigeki-filmer, inte minst tack vare gräset som skapar en mardrömslik och labyrintisk känsla av vilsenhet. Två av dem kommer undan sina förföljare, men bäst de står och hämtar andan i detta hav av gräs kommer plötsligt två spjut från ingenstans och sticker ned dem bakifrån. Angriparna, två kvinnor, ser till att soldaterna är ordentligt döda och börjar därefter högst prosaiskt slita av rustningar och vapen för att sedan släpa de nakna kropparna till en stor grop. Väl hemma i sin hydda tycks de fullkomligt utsvultna och skovlar i sig mat med bara händerna innan det är dags att släpa iväg med bytet till Ushi. Ingen har ännu sagt ett ord.

En fascinerande och suggestiv upptakt med andra ord och en som dessutom skissar upp en mängd olika teman lika snabbt och effektivt som kvinnorna tar hand om döda krigare. De tydligaste i denna inledning handlar förstås om klass och kön eftersom kvinnorna helt uppenbart tillhör en civil befolkning som hela tiden drar det kortaste strået när krigslyckan böljar fram och tillbaka. De är som sagt också ”bara” kvinnor i en värld av män, där det längre fram blir uppenbart att den äldre kvinnan är livrädd för att svärdottern ska lämna henne. Utan ett par yngre händer till hjälp är hon chanslös.

Regissören Kaneto Shindo (nästan jämngammal med Kurosawa) skrev också manuset till Onibaba. Jag ser på Wikipedia att filmen också kan (ska?) tolkas som en atombombsmetafor, vilket jag inte hade en tanke på vid själva titten. Kanske för att hela framställningen känns experimentell och expressionistisk men också för att just den delen, som mer uttryckligt adresserar titelns demoniska Oni, kommer så pass sent i filmen. Länge är den nämligen främst ett triangeldrama mellan Hachi och de tre kvinnorna, varav alla tre vartefter filmen lider tycks drabbas av mer eller mindre allvarligt kåtslag.

Lite nu och då blev det kanske väl många scener med svajande och frasande gräs men på det hela taget gillade jag Onibaba, den var illavarslande, dramatisk och kittlande. IMDb sätter genren till ”drama, horror” men jag skulle nästan hellre vilja kalla den för en psykologisk thriller. Bildspråket är en smula speciellt, med många närbilder på huvuden, ansikten, ögon. Det verkar inte förekomma en enda naturlig ljuskälla i de scener som utspelas om natten. Istället får vi en belysning som skär likt en kniv över en del av ett svettigt och smutsigt ansikte eller pekar ut en ensam gestalt i gräset som ett guds anklagande finger. Om dagarna är det utan undantag solstekt, hett och svettigt.

Onibaba lyckas förmedla en mängd olika känslor och intryck utan att filmen känns krystad eller hetsig (det hysteriska jazz-scoret kan vi dock ta en annan gång…). Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad blir jag av det mångtydiga och tankeväckande slutet där svärmoderns förtvivlade rop ”Jag är en människa!” kan adresseras till många olika mottagare.

P.S. Vi får en del scener filmade från hålets mörka botten, upp mot den ljusa öppningen. Ringu, anyone? D.S.