Ringu 0: Bâsudei (2000)

alt.titel: Ringu 0: El círculo 0, Ring 0, Ring 0: Birthday

30 år innan det började cirkulera en dödlig videokassett finner vi Sadako Yamamura, en ung och aspirerande aktris, i ett litet teatersällskap. Vad hennes kollegor sannolikt inte vet är att Sadako använder agerandet närmast som en form av terapi för att undkomma sina hemska syner och känslan av att någon följer varje steg hon tar.

En terapi som dock inte funkar särskilt bra, ska det visa sig, eftersom de övriga skådespelarna börjar hemsökas av mardrömmar om en brunn. Snart är också Aiko, pjäsens huvudrollsinnehaverska, död av oförklarliga orsaker. Sadako får ta hennes plats och inleder dessutom ett förhållande med ljudteknikern Hiroshi Toyama. Men lyckan varar inte särskilt länge, då alla utom Toyama kommer att uppfatta Sadako som ett hot som bör röjas ur vägen.

Ringu-serien har med Ringu 0 alltså nått fram till uppföljarnas oundvikliga prequel. Uppenbarligen tyckte man inte att det förklarats tillräckligt övertydligt och komplicerad hur Sadako blev den hon blev i de tidigare filmerna. Regissören, Norio Tsuruta, är ny men återigen har Hiroshi Takahashi skrivit manus på en förlaga från Koji Suzuki (novellen ”Lemon Heart”). Dock har Takahashi broderat ut det hela ganska rejält vad jag kan se.

Borta är alltså monsterbarnet från de tidigare filmerna och vi möter istället en till synes plågsamt blyg ung kvinna som Carrie-likt hukar sig fram genom tillvaron med sitt pjäsmanuskript hårt tryckt mot bröstet. Inte den mest sannolika av skådespelarämnen men uppenbarligen har hon inga större problem när regissören Yusaku Shigemori vill lyfta fram sin unga protegé.

Och i rollen som ”Anna” ges goda möjligheter till förebådande av filmens och Sadakos händelseutveckling, eftersom pjäsen som repeteras på teatern handlar om falska dödsfall och återfödelse. Just det där med återfödelse går väl att hjälpligt koppla till filmens titel, Birthday, men lite krystat blir det ändå kan jag tycka.

Ringu 0 lyckas göra sin utökade Sadako-mytologi både övertydlig och luddig. Filmen tar tyvärr dessutom mytologin i en riktning som inte gör den mer skrämmande jämfört med det vi mötte i originalet. Överhuvudtaget kan jag inte tycka att vare sig Ringu 2 eller Ringu 0 på ett tillfredsställande sätt lyckats förvalta stråken av uråldrighet som ändå fanns i originalet. Den här gången handlar det främst om en flicka som räds sina egna krafter och/eller alter ego. Det är en historia som vi sett lite för många gånger förut.

Det Ringu 0 har i förhållande till Ringu och Ringu 2 är möjligen ett högre produktionsvärde. Foto och det filmiska hantverket upplever jag som mer påkostat jämfört med föregångarna men det är också allt. Nej förresten, Ringu 0 gör ett smart val när vi inte får se en upprepning av originalets lilla ”film” från Shizuko Yamamuras uppvisning där en tvivlande journalist blev dödad av Sadako. Istället spelas bara ett ljudspår upp, vilket blir mycket effektivare och dessutom passar väl in i pjässammanhanget och det faktum att Hiroshi Toyama är ljudtekniker.

Än så länge synes Ringu-serien tyvärr inte vara mer än ett one hit wonder.

Land:
Japan

Kulturprägel:
Svårt… Kanske kopplingen till rysk kultur eftersom pjäsen som sätts upp skulle kunna vara av ryskt ursprung.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: