You are currently browsing the tag archive for the ‘Kevin Williamson’ tag.
Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.
Samtidigt fanns det en slasher-serie som ännu inte cashat in på sin huvudsakliga skurk på riktigt samma sätt som sina kollegor, i alla fall inte när det kom till själva titeln. Elm Street hade utnämnt redan sin andra del till ”Freddy’s Revenge” (vilket storymässigt inte var begripligt på någon fläck, men skit samma). Halloween trumpetade triumfatoriskt ut ”The Return of Michael Myers” 1988 men fick i detta se sig slagna med två år av ”Jason Lives” från 1986.
Men efter tre filmer med den olycksbådande, om än något anonyma, titeln ”Child’s Play” var det dags att verkligen lämpa ut dockan Chucky i rampljuset. Jag gissar att det till viss del kan bero på att det hade hunnit gå sju år sedan premiären på Child’s Play 3, vilken inte gick hem hos vare sig kritiker eller publiken. Att snabba på en uppföljare med premiär blott nio månader efter Child’s Play 2 var uppenbarligen inte en lika bra idé som Universal trodde. Dessutom fick Child’s Play 3 dras med ryktet att vara filmen som inspirerade de två tioåriga pojkar som 1993 mördade tvååringen James Bulger, vilket sannolikt blev en starkt bidragande orsak till de där sju gångna åren.
Men nu var det alltså dags för publiken att få veta att Chucky var tillbaka. Och den här gången hade han en partner. Entré för Tiffany Valentine, flickvän till den döde seriemördaren Charles Lee Ray. Medan hon har roat sig med Marilyn Manson-wannabeen Damien (but of course…) har hon samtidigt lyckats snoka rätt på var Chucky-dockan befinner sig och dessutom övertalat en polis att överlämna den till henne. Med hjälp av Voodoo for Dummies återuppväcker hon inte bara Chucky-dockan, utan också sin älskades själ.
Men när hennes gamla flamma inte visar sig vara riktigt så tacksam som hon tycker att han borde vara efter den prestationen bestämmer hon sig för att låta honom fortsätta vara en docka. De är ju trots allt betydligt mer lätthanterliga än en fullvuxen karl. Chucky har dock andra planer…
Det är nästan så att jag skulle vilja utnämna Tiffany till filmens final girl, inte minst för att Jennifer Tilly gör en förhållandevis stark rollprestation. Hon är en klassisk femme fatale, men är inte bara utrustad med ett mordiskt sinnelag utan också en dragning åt det romantiska. Hon tvingas se sig bedragen och förrådd flera gånger om och det är inte utan att jag i slutänden ändå skulle vilja unna henne ett mer hälsosamt förhållande.
Men annars har vi förstås en mer klassisk final girl i Katherine Heigls Jade vilken å andra sidan eventuellt straffar ut sig en smula i det avseendet eftersom hon är så snabb att misstänka pojkvännen Jesse för Chuckys dåd. Och med tanke på att filmen huvudsakliga fokus ligger på henne och Jesse som kontrasterande par gentemot Tiffany och Chucky blir det svårt att prata om en final girl i strikt mening.
Don Mancini hade skrivit manus till de tidigare tre filmerna och det visar sig att han också var riktigt duktig på att imitera Craven och Williamsons stil. Alla mer eller mindre övertydliga skräckfilmsreferenser eller metaskämt är kanske inte lika roliga. Självmedvetenheten hindrar också Bride of Chucky att låta oss ta voodoo-aspekten på allt för blodigt allvar. Det skulle faktiskt vara lite kul om det gick att klura ut hur pass mycket av skåpmat skämtet om …for Dummies-böckerna var anno 1998.
Men på det hela taget är Bride of Chucky fortfarande en ganska underhållande film, vilken dessutom levererar med ett par hyfsade dödsscener. Jag kan till och med acceptera fula CGI-glasskärvor när de resulterar i en så magnifikt blodig vattensängsexplosion. Och det är faktiskt lite roligt att se John Ritter (i en ovanligt otrevlig roll för att vara snällis-John Ritter) förvandlas till en livs levande (but not for long…) Pinhead.
Och med tanke på Chuckys försäkran till sin älskade att han är 100% ”anatomically correct” är det banne mig frågan om inte Bride of Chucky var en hyfsat stor inspirationskälla för Trey Parker och Matt Stone när de gjorde Team America bara ett fåtal år senare?
alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20
Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.
alt. titel: Scary Video, Shriek If You Know What I Did Last Friday the 13th
Ungdomarna vid Bulimia Falls High School lever farligt. En förklädd mördare härjar bland dem och skolans vaktmästare tvingas sopa undan högvis med lik från korridorerna för att kidsen ska kunna ta sig till lektionerna. Eventuellt kan skolans nagelsalong, som utrustar tjejerna med rakbladsvassa naglar av Freddy Kreuger-längd, också ha något att göra med saken. Och så förstås den rödhårige lillkillen som rusar runt med en gigantisk häcksax och skriker ”Wanna play?”
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.
Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?
That’s what HE said!