Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.

***

Cannibal HolocaustDet var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.

En annan skådis mest kända framträdande hade dittills varit den famösa Debbie Does Dallas, vilken inte är en turistreklamfilm för Dallas även om man kanske skulle kunna tro det. En mindre roll besattes enbart utifrån att skådespelaren kunde vara tillgänglig i både New York och Rom.

Inspelningen skulle ske på plats, i djungeln. Men hur svårt det än kan vara att få hundar och katter att samarbeta är det ingenting mot vilda djur. Flodens pirayor vägrade att uppföra sig och när undervattenskameran dessutom lade av fick man lov att stryka ett smaskigt segment.

Inledningsvis fick alla betalt i Colombianska pesos istället för dollar. Regissören hade skrikmatcher med snart sagt alla närvarande, både på italienska och engelska. Och när filmen var klar började det gå rykten om att folk verkligen hade dött för att tillfredsställa kraven på realism. Ska man göra en kannibalfilm, så ska man…

Men trots det här lyckades regissören Ruggero Deodato, utifrån manus av Gianfranco Clerici, göra en film vars rykte i alla fall fortfarande står sig idag. Cannibal Holocaust har skapat en helt egen mytologi runt omkring sig alldeles oavsett innehåll och budskap.

För någon form av budskap tycker jag ändå att Cannibal Holocaust innehåller, må sedan vara att det är subtilt som en stenyxa i skallen. Vår ciceron-like huvudperson, antropologiprofessorn Harold Monroe, får till och med sista ordet: ”I wonder who the real cannibals are?”

Filmen försöker göra något slags statement om publikens hunger efter vad som helst som kan påverka den och hur långt filmmakare är beredda att gå för att tillfredsställa den hungern. Att iscensätta både avrättningar och massakrer är inga problem och även när de borde ha anledning att frukta för sina liv är filmen det första man tänker på: ”Keep rolling, we’re gonna get an Oscar for this!” En ingående dokumentation av en våldtäkt är inget problem i sig, däremot oroas man av att det kan vara ett slöseri med dyrbar film.

Haken med det hela är förstås att Deodato försöker göra den här poängen genom att själv spela på samma hunger efter exploaterande och spekulativa bilder. Hade det inte funnits någon som helst anledning att ens misstänka att skeendena i Cannibal Holocaust var verkliga hade filmen naturligtvis inte alls fått samma genomslag.

Användandet av den (allt som oftast nakna) kvinnliga kroppen känns väl…sådär för att vara helt ärlig. Porträtteringen av djungelns mänskliga invånare är knappast ett under av relativism och förståelse. Och till skillnad från snuff-ryktesskapande specialeffekter får en hel del av djungelns icke-mänskliga invånare bevisligen sätta livet till inför kameran.

Men till skillnad från ett av de mest uppenbara jämförande exemplen, A Serbian Film, finns ändå budskapet tydligt närvarande. Bara det gör Cannibal Holocaust till en bättre film i mina ögon. Rent narrativt funkar också både found/recovered footage och dess ramhistoria betydligt bättre än Milos plågade flashbacks. Innan filmteamets egen historia kommer igång var jag inte särskilt vänligt inställd till Cannibal Holocaust, men den vändningen gör stor skillnad.

I likhet med Funny Games får Cannibal Holocaust mig att dock känna mig som en dålig människa. Jag borde väl egentligen bli upprörd över grafiskt våld, styckningsbilder, sexism och exotiscism. Men specialeffekterna som rör avhuggna ben, uppätna lemmar, våldtagna kvinnor och begravda foster är som sagt inte tillräckligt bra för att jag ska missta dem för verklighet. Det som berör på riktigt är istället den dekapiterade sköldpaddan, skjutna grisen och sönderstuckna näsbjörnen. Just eftersom det är på riktigt…

Annonser