Cannibal Holocaust (1980)

Inom filmspanarnas utmaningstema fick Jojjenito något att bita i av Fiffi och i samband med det inlägget uppstod också diskussionen om hur en film som Cannibal Holocuast förhåller sig till mer sentida motsvarigheter som exempelvis A Serbian Film. Eftersom jag hade sett den senare men inte den förra fick jag genom Fiffi chans att ändra på det.

***

Cannibal HolocaustDet var en gång en liten film som verkligen inte hade de bästa av förutsättningar. Två skådisar hyrdes in enkom för att de var italienare som också kunde prata passabel engelska. En hyrdes in framförallt på grund av sin storlek – kostymerna gjorda för en avhoppare passade även honom.

En annan skådis mest kända framträdande hade dittills varit den famösa Debbie Does Dallas, vilken inte är en turistreklamfilm för Dallas även om man kanske skulle kunna tro det. En mindre roll besattes enbart utifrån att skådespelaren kunde vara tillgänglig i både New York och Rom.

Inspelningen skulle ske på plats, i djungeln. Men hur svårt det än kan vara att få hundar och katter att samarbeta är det ingenting mot vilda djur. Flodens pirayor vägrade att uppföra sig och när undervattenskameran dessutom lade av fick man lov att stryka ett smaskigt segment.

Inledningsvis fick alla betalt i Colombianska pesos istället för dollar. Regissören hade skrikmatcher med snart sagt alla närvarande, både på italienska och engelska. Och när filmen var klar började det gå rykten om att folk verkligen hade dött för att tillfredsställa kraven på realism. Ska man göra en kannibalfilm, så ska man…

Men trots det här lyckades regissören Ruggero Deodato, utifrån manus av Gianfranco Clerici, göra en film vars rykte i alla fall fortfarande står sig idag. Cannibal Holocaust har skapat en helt egen mytologi runt omkring sig alldeles oavsett innehåll och budskap.

För någon form av budskap tycker jag ändå att Cannibal Holocaust innehåller, må sedan vara att det är subtilt som en stenyxa i skallen. Vår ciceron-like huvudperson, antropologiprofessorn Harold Monroe, får till och med sista ordet: ”I wonder who the real cannibals are?”

Filmen försöker göra något slags statement om publikens hunger efter vad som helst som kan påverka den och hur långt filmmakare är beredda att gå för att tillfredsställa den hungern. Att iscensätta både avrättningar och massakrer är inga problem och även när de borde ha anledning att frukta för sina liv är filmen det första man tänker på: ”Keep rolling, we’re gonna get an Oscar for this!” En ingående dokumentation av en våldtäkt är inget problem i sig, däremot oroas man av att det kan vara ett slöseri med dyrbar film.

Haken med det hela är förstås att Deodato försöker göra den här poängen genom att själv spela på samma hunger efter exploaterande och spekulativa bilder. Hade det inte funnits någon som helst anledning att ens misstänka att skeendena i Cannibal Holocaust var verkliga hade filmen naturligtvis inte alls fått samma genomslag.

Användandet av den (allt som oftast nakna) kvinnliga kroppen känns väl…sådär för att vara helt ärlig. Porträtteringen av djungelns mänskliga invånare är knappast ett under av relativism och förståelse. Och till skillnad från snuff-ryktesskapande specialeffekter får en hel del av djungelns icke-mänskliga invånare bevisligen sätta livet till inför kameran.

Men till skillnad från ett av de mest uppenbara jämförande exemplen, A Serbian Film, finns ändå budskapet tydligt närvarande. Bara det gör Cannibal Holocaust till en bättre film i mina ögon. Rent narrativt funkar också både found/recovered footage och dess ramhistoria betydligt bättre än Milos plågade flashbacks. Innan filmteamets egen historia kommer igång var jag inte särskilt vänligt inställd till Cannibal Holocaust, men den vändningen gör stor skillnad.

I likhet med Funny Games får Cannibal Holocaust mig att dock känna mig som en dålig människa. Jag borde väl egentligen bli upprörd över grafiskt våld, styckningsbilder, sexism och exotiscism. Men specialeffekterna som rör avhuggna ben, uppätna lemmar, våldtagna kvinnor och begravda foster är som sagt inte tillräckligt bra för att jag ska missta dem för verklighet. Det som berör på riktigt är istället den dekapiterade sköldpaddan, skjutna grisen och sönderstuckna näsbjörnen. Just eftersom det är på riktigt…

9 reaktioner till “Cannibal Holocaust (1980)”

  1. Eftersom du inte skrev något om det i din text måste jag fråga vad du tyckte om filmmusiken? För mig är det en av filmens allra största känslomässiga tillgångar, jag försätts nästan som i trans av den, så himla himla vackert i kontrast till allt det mörka/hemska/vidriga man får se. Hur tänkte du om det?

  2. Mja, den musiken var nog inte riktigt min grej. Efter ett tag slutade jag tänka på den men innan dess kändes den mest lite italienskfilm-sunkig 😉 Och eftersom jag inte tyckte den var särskilt vacker kändes kontrasteringen lite väl övertydlig för min del. Tyvärr…

  3. Jag gav filmen samma betyg och jag håller med om det mesta. Mest påverkad blev jag av djurscenerna då de uppenbarligen är äkta (minns inte allt, men en del glömmer man inte i första taget).

    Gillade found footage-grejen och även om filmen är lite småsunkig så tillför det något till upplevelsen. Musiken minns jag som bra, så där håller jag med Fiffi.

  4. Aha, du har sett den nu. Trevligt. Tack för ping. 🙂

    Jag läste om min recension och jag såg att jag också skrev om musiken. Den var tydligen speciell (i mina öron) för det är inte speciellt ofta jag brukar tänka på den.

    Jag kommer inte se den serbiska filmen…

  5. @Jojje:
    Det kanske blir nåt mer Utmana din smak-tema? Det kanske blir nån mer lott som faller på att jag ska välja film till dig? Det kanske är som så att jag är tok-pepp på en viss serbisk film just då? Du kanske ska önska dig ett filmspanartemaveto i julklapp? 😉

  6. @Movies-Noir: Vad jag har fattat för kan detta vara found footage-filmernas ursprung? Och visst skapar den där lite unkna mondo-stilen en särskild stämning.

    @Jojjenito: Du missar inget…

    @Fiffi: Nu när du skrivit detta för allmän beskådan tror jag att Jojjenito definitivt behöver ett filmspanarveto av tomten 😉

  7. Har hör och häpna inte sett filmen än. Kombinationen kannibaler och vildmark gör att jag ofta hittar något annat att se. Djurdödandet hjälper också till att jag något annat men tids nog……
    Ser dock fram emot Eli Roths film på samma tema The Green inferno – kommer till våren.

  8. @Filmitch: Ja, med nutida filmer tror jag man generellt kan räkna med att det i alla fall inte förkommer några dödade djur. Människor, ja; djur, nej 😉

    @Jojjenito: Hehe, om vi är tillräckligt många som önskar så kanske det slår in?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: