Idag hänger jag och Fiffi hos Sara på Glory Box för ett flerbloggstyckande om tyske regissören Michael Haneke. Hoppa över dit vetja och se hur jag upplevde hans amerikanska remake av sin egen Funny Games från 1997.

***

Det börjar vara dags att lägga ut den texten här också:

Tidigare var jag en ivrig följeslagare till ANTM (för de icke initierade: America’s Next Top Model). De aspirerande modellernas idoga försäkran om att fotosessioner minsann inte var så lätta som de såg ut och Miz Tyras eviga försök att få dem att gråta hade en nästan hypnotisk charm. Av någon anledning har jag alltid kommit ihåg deltagaren (dock inte till namnet) som med sin obligatoriskt miserabla levnadshistoria (vilken ANTM givetvis skulle kursändra) kom dragandes med en man som stuckit från henne och deras gemensamma barn. Trots att man förstod att det var ett tag sedan stirrade tjejen fortfarande vildögt chockad in i kameran och frågade ”Why? I did everything right!”.

Det är kanske inte helt intuitivt att få ihop ANTM och den extremt o-roliga filmen Funny Games men på något sätt påminner Ann Farbers uttryck mig om den tjejens. Hustrun och modern med det perfekta livet kan liksom först inte ta in att detta händer henne och hennes familj. För bara ett par timmar sedan satt de ju i bilen med den (sannolikt) svindyra träbåten på släp och lekte ”Gissa opera” (klar elitistvarning). Väl framme i det luxuösa sommarhuset packar hon upp delikatessköpt kött, oliver på lösvikt och baugetter (inget Wonderbread här inte!) medan maken slår sig lite lös genom att byta om till seglarskor.

Familjen har ju inte, som vi tittare, hört den öronbedövande bandsågslika kakafoni som släppts lös av bandet Naked City medan filmens titel ligger smetad över hela bilden, en liten men dock obehaglig föraning om vad som komma skall. Ganska snart ska emellertid även familjen bli rätt obehagliga till mods av de synnerligen artiga (”It’s easier when things are polite”) och handskbeklädda Paul och Peter (eller är det Tom?) som kommer över för att låna ägg som av någon egendomlig anledning hela tiden går sönder.

Först som sist är Funny Games en film om våld, våldet som för Paul och Peter mest är en rolig lek. Men det är verkligen inget frossande i komplicerade dödsfall eller utdraga tortyrscener (åtminstone inte fysiska sådana), vilket gör den betydligt mer trovärdig som ifrågasättande än många andra filmer som fokuserats på samma tema. Trovärdigheten hjälps också upp av det faktum att gossarnas kerublika uppenbarelser är långt ifrån de skitiga och tandlösa tortyrlantisar vi kommit att vänja oss vid. Och ja, våld är obehagligt. Det är obehagligt att följa Paul och Peters lek med familjen, inte minst eftersom vi får så lite av den information och det rundsnack som man annars är van vid från den här typen av film.

Paul är inte Anns illegitima son som hon övergivit och nu söker hämnd, George är inte psykologen som måste försöka använda sin yrkesmässiga kompetens för att få familjen ur knipan och Paul och Peter är varken emotionellt skadade missbrukarbarn eller uttråkade och borskämda rikemansungar à la Lidingöligan. Eller så kanske de är det, grejen är att det egentligen inte spelar någon roll. Regissören Michael Haneke ger verkligen inga enkla poänger till sin publik.

Rent berättartekniskt är Funny Games intressant, inte minst med de många direktriktade kommentarerna från Paul till publiken. Han involverar oss i det som händer, tycks nästan försöka få oss att liera oss med honom och hans kumpan när det exempelvis gäller att få ett tillfredsställande avslut på en redan påbörjad historia. Om detta är ett bra sätt att hävda att våld aldrig bara sker mellan offer och förövare utan mer har karaktären av en djävulsk ménage a trois mellan offer, förövare och åskådare kan jag inte svara på. Det är otvetydigt sant när det gäller filmvåld men vill Haneke mena att detsamma gäller för verkligt våld (vad nu det kan sägas vara)?

Funny Games är obehaglig men av någon anledning blir jag aldrig riktigt engagerad känslomässigt, filmen är snarare intressant på ett intellektuellt plan, typ ”Hmm, undras vart Haneke är på väg med det här nu?”. Funny Games gör att jag känner mig som en väldigt dålig människa, men sannolikt inte av de rätta anledningarna.

Annonser